Bob Bacons Bekännelser

Hitler, Hitler, Hitler

2008-12-05T06:05:00.010+01:00

Läser just nu en hitlerbiografi av Kershaw. Mycket intressant och välskriven - detaljerad förstås. Har läst ett antal innan: Bullock, Fest, Haffner… varje bok är ett barn av sin tid så att säga. Bullock är lite stereotyp tycker jag och skulle inte rekommendera den. Fest är utmärkt, likaså Haffner. Haffner är svår att få tag på men lyckas man hitta den så är den i sin oerhört koncentrerade och analytiska form ett bevis på att väldigt mycket väsentligt kan sägas på bara drygt 200 sidor. Fest är en klassisk biografi med huvudpersonen i centrum och med en del fantasifulla och infallsrika utvikningar. Särskilt analysen av Hitlers talekonst dröjer sig kvar som briljant. Kanske att Fest är lite väl påverkad i sitt perspektiv av Fromms sätt att skildra nazismen: lite väl psykologiskt eller kanske som en studie i destruktivitet, Hitler som en personlighet med tvångsmässiga, patologiska drag. Fest har också en fixering vid det nekrofila eller det ragnarökiska i nazismen som Fest menar är en slags återspegling av Hitlers wagnerska världsbild. Fest är formidabel i sin skarpa, exakta och infallsrika analys på ett sätt som ibland skjuter honom själv i förgrunden på Hitlers bekostnad. Det stör lite läsupplevelsen, vilket också den något akademiskt uppskruvade stilen gör ibland. Men i sin helhet är det ett mycket imponerande verk som förmodligen inte går att överträffa.

Men den går att komplettera - det visar Kershaw i sin biografi. Kershaw sätter in Hitler i ett större sammanhang och länkar honom tydligare till de idéer som han utarbetat tidigt sina tal och i Mein Kampf. Han åskådliggör - på ett tematiskt och väldigt pedagogiskt vis - en samhällelig omvandlingsprocess där Hitlers radikala men på det hela taget ganska allmänt formulerade idéer tjänade som ett incitament för den nazistiske medborgaren att förverkliga på ett motsvarande radikalt vis. Resultatet blev ofta att kallsinnigt rationella lösningar utarbetades på en fördomsfull, rasistisk, mytologisk nazistisk verklighetsuppfattning. Och i den slutgiltiga koncipieringen av denna radikaliseringsprocess från toppen och botten av samhället finner vi till sist det totala kriget och den slutgiltiga lösningen… det är en oerhört kuslig process som är svår att förstå vidden av men som Kershaws biografi verkligen lyckas pedagogiskt beskriva på ett alldeles mästerligt vis. Jag är förvånad att jag lärt mig så mycket nytt av Kershaw, men så är det också en väldigt detaljerad biografi: klar i stil och analys, där varje resonemang om ondskans roll lyser med sin frånvaro. Och i böcker om nazismen så är det senare sällsynt, men icke desto mindre en stark kvalitetsindikator.

Läs även andra bloggares åsikter om Böcker, Kultur, Hitler, Intressant

Timundervisning

2008-12-03T08:42:00.015+01:00

En av de mer fascinerande och underhållande böcker som jag läst på senare tid är tvivelsutan Michael Hutchinsons The Hour. Boken är en självbiografisk redogörelse för Hutchinsons något udda försök att slå det mest legendomsusade och prestigefyllda rekordet inom cykelsporten: Timrekordet - d.v.s. att under en timmes velodromcykling tillryggalägga en så lång sträcka som möjligt.

Många av de stora cykelgiganterna har vid slutet av sin karriär gett sig på detta rekordförsök efter månader av minutiösa fysiska och psykiska förberedelser, - Coppi, Anquetil, Merckx, Moser, Obree, Boardman - alla har de givit vittnesbörd om den enorma tribut som försöket har krävt. Många av de tuffaste tuffa mäktade bara med ett enda försök och ännu fler vågade inte ens tänka tanken. Men för dem som vid något tillfälle innehaft rekordet finns en alldeles särskild odödlighet reserverad i sportvärlden. Och det var en livlig vision om denna odödlighet som fick Hutchinson att göra sitt försök.

Hursomhelst så saknade han de gängse meriterna: Han hade relativt sent i livet och mest av en slump börjat cykla när han fick en gammal träningscykel av sin flickväns far. Redan under de första turerna tvingades Hutchinson konstatera att de flesta andra träningscyklister - också de som verkade vältränade - insisterade på att cykla väldigt långsamt… Det visade sig snart att Hutchinson hade en extrem tempotalang och inom något år vann han de brittiska mästerskapen. När han sedan hade dominerat scenen några år och insett att han aldrig skulle kunna göra den där spektakulära karriären som cykelproffs, - han hade varit för gammal redan när han började cykla - så föddes idén om timrekordet. Vad som sedan följde är en hejdlös historia om hängivenhet och besatthet som nästan skulle få sjukliga uttryck…

Parallellt med sin egen berättelse skildrar Hutchinson också timrekordets historia. Alla de stora cyklisternas mest fantastiska anekdoter finns naturligtvis med: Det är både lärorikt och underhållande. Hutchinson är faktiskt en lysande skribent med ett skarpt öga för detaljen och med ett utmärkt gehör för det komiska. Som när han jämför de två brittiska cyklisterna som innehade rekordet på nittiotalet, Chris Boardman och Graeme Obree:

Obree could not have been less like Boardman if he had tried. Boardman, the Olympic champion, was the darling of the British establishment. He had been destined for greatness from an early age; at sixteen he had been the youngest rider ever selected to represent Britain at a senior world championships. Boardman's sheer speed in time-trial was phenomenal - most of the record he set in British time-trial events in the early 1990s look as inaccessible now as they did then. He was a new kind of rider: achingly scientific in his preparation (he trained in a laboratory), cold and methodical in his racing. He was not so much unruffled, as incapable of being ruffled. He was almost German.

Graeme Obree was a trainee receptionist, a bad trainee receptionist at that, and made his attempt on a bike he'd built himself out of washing-machine spare parts and a bit of steel he found lying on an Ayrshire road near his home. He'd been the only rider consistently able to mount any challenge to Boardman on the domestic scene, but he'd just as consistently come out of the encounters second best. He'd won the Scottish championships, which from the viewpoint of the London-based media was probably worse than winning nothing. His impact on the international scene had been exactly zero. He certainly hadn't won an Olympic gold medal.

The biggest contrast with Boardman was in personality. Obree was an eccentric, a maverick who trained according to his own instincts, rather than to a plan worked out by a man in a white coat. If he felt like training, he trained. If he didn't, he didn't. While Boardman used specially formulated sports drinks, Obree trained on a diet of marmalade sandwiches.

Det är kort sagt en bok väl värd att lägga några timmar på!

Läs även andra bloggares åsikter om Böcker, Cykel, Intressant

Norra Älvstranden

2008-08-22T22:57:00.009+02:00

Norra älvstranden är ett bostadsområde i Göteborg som funnits i sisådär 25 år nu. Utmärkande för området är dess exklusiva läge och moderna arkitektur. Det byggs fortfarande - mer än nånsin, faktiskt. De senaste åren har det färdigställts nya områden i öster och området längst i väster utgörs just nu av en stor byggarbetsplats. Kanske finns det ytterliggare plats för nybyggnationer längst in i öst vad tiden lider - mellan frihamnen och Lindholmen. I annat fall torde man redan nu kunna göra sig en bild av hur det kommer att se ut när allt är klart.

Det är egentligen ett väldigt vackert område. Man kan om man vill följa en promenad som löper alldeles längs vattnet i säkert en 5-6 km. Det är en rogivande erfarenhet som jag gjort många gånger njutandes av solen i söder och det storslagna hamninloppet med Älvsborgsbron som en port mot väster. Närheten till vattnet betyder också något extra för mig: de salta dofterna är förknippade med barndom och en slags naturens oskuld och när jag dröjer kvar blicken vid älvens mynning fylls jag av en tanke på obegränsad frihet och framtida projekt på öppna hav. Man stärks. Arkitekturen är också intagande och till viss grad imponerande - även om man mer får en känsla av att det välordnade moderna har fått mer gehör än det storslaget spektakulära. Säker svensk smak således. Lite vassare blir det väl i det senast byggda - fattas bara annat. Men vi kommer aldrig närmare kontinentens djärvare arkitektoniska lösningar än ett tyskt turistgetto vid östersjökusten.

För det är någonting som fortfarande fattas. Det har fram till nu funnits en slags inbyggd ödslighet i hela området som har varit väldigt lätt att konstatera: Under många år såg man inte en själ under söndagspromenaderna. Det var som om man släppt en neutronbomb. Inte ett liv. Spöklikt. De senaste åren har det blivit lite bättre åtminstone på sommarhalvåret. Men en del av tillströmningen då får nog tillskrivas turister.

Det skall bli intressant att se vad som händer med det sociala livet när det sista området i väster färdigställts. Då kommer det onekligen bo en massa människor på en liten yta. Kommer det fortfarande att vara lika ödsligt då? Risken finns eftersom de gemensamma mötesplatserna är förvånansvärt få. Det är som om man nästan bortsett från detta i stadsplaneringen. Det finns ett torg med några kaféer och en restaurang - som i och för sig verkar vara välbesökta. Men det råder ändå ganska begränsade möjligheter att socialisera med tanke på hur många människor som faktiskt bor i området.

Det tar alltid ett tag innan ett nybyggt område blommar upp, kommer till liv. Och är det så att man missat i planeringen vad gäller möjligheter för möten, så är det till syvende og sist alltid människan det kommer an på om det skall bli en förändring. Om det finns själ och lust till liv i människorna som flyttar in där så kommer man att lösa detta genom egna initiativ. Men det kan också bli som i många andra exklusiva områden: att man inte bryr sig om det gemensamma, man är sig själv närmast. I så fall blir Norra Älvstranden aldrig något mer än de rikemannagetto som jag sett lite varstans på andra håll i världen.

Under tiden fortsätter jag mina promenader med öppet och nyfiket sinne. Och kan du tänka dig - idag såg jag något som jag faktiskt inte sett tidigare som fyllde mig med samma känslor som de första vårblommorna. I ett moln av blånade bensinångor, i ett larm som skrämde måsarna ut över havet:

Det Stegrande Moppegänget.

Vitaliserande och hoppingivande!

Läs även andra bloggares åsikter om Samhälle, Göteborg, Arkitektur, Personligt, Intressant

Georgia on my mind: olja och missiler - sanning och konsekvens

2008-08-19T22:22:00.018+02:00

Jag har kollat runt lite grand på några av mina favoritsajter för att läsa in mig på vad som händer i Georgien. Jag har hittat tre läsvärda artiklar som sammanfattar konflikten vad gäller bakgrund och möjliga konsekvenser.

Den första är skriven av Eric Margolis, en kanadensisk utrikeskorrespondent. Artikeln heter CRISIS IN THE CAUCASUS. WHAT WERE THEY SMOKING IN THE WHITE HOUSE? och sammanfattar ganska kort bakgrunden till konflikten och framför allt den felaktiga politiska strategi som USA arbetat utifrån och som nu starkt bidragit till konfliktens uppkomst.

Exakt vad som blir konsekvenserna av konflikten är väl lite tidigt att absolut fastställa. Men ett inte helt otänkbart scenario är att Ryssland nu stannar kvar i Georgien om inte annat för att ta kontroll över den pipeline som löper genom landet. Vi talar alltså om den pipeline som sträcker sig genom ett flertal asiatiska länder, - bl.a. Afghanistan - ett amerikanskt projekt som i hög grad är den direkta, men givetvis från officiellt håll förnekade anledningen till det så kallade kriget mot terrorismen i det landet. I en intervju av Democracy Now's Amy Goodman summerar den amerikanske försvarsanalytikern Michael Klare de underliggande orsakerna till konflikten och vilken roll oljan spelar.

Ytterligare en anledning till Rysslands agerande är de planer som USA har på att placera ut en antimissilsköld i en del länder som gränsar till Ryssland - något som skulle kunna leda till ett nytt kallt krig. Ryssland är av förståeliga skäl inte är särskilt förtjust i dessa planer. George Monbiot, den lysande journalisten på engelska Guardian, förklarar i sin veckokrönika på ett mycket slagkraftigt sätt varför de politiska krafterna i USA är så pigga på detta projekt men också varför det rent tekniskt är en dödfödd och fåfäng idé som aldrig kommer att fungera.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Samhälle, Ryssland, Georgien, Politik, Intressant

It's Alive!

2008-08-13T20:59:00.015+02:00

Jag tänker ofta på Ruth Underwood. Hon spelade slagverk med Frank Zappa 1972-76 och hon var magnifik. Jag vet inte riktigt var Zappa upptäckte henne eller hur det kom sig att hon började spela med honom. Men Zappa hade som bekant en otrolig förmåga att hitta lysande okända musiker lite varstans.

Zappa var en genial kompositör: När han väl satt ihop ett band så specialskrev han sina kompositioner så att de var anpassade efter de enskilda bandmedlemmarnas potential. Eller närmare bestämt den fulla potential som Zappa såg i varje enskild musiker men som musikern själv kanske inte var medveten om att han ägde ännu. Det var inte precis några enkla musikaliska lösningar Zappa valde. Men genom att vara så noggrann i sitt val av musiker och genom att ställa höga krav så var resultatet - särskilt efter att bandet turnerat ett tag - alltid fantastiskt. Och mest fantastiskt var det just under den period som Ruth var med.

För det flesta musiker som spelat med Zappa så bidrog denna erfarenhet till att de fortsättningsvis hade säkrat sitt CV och de aldrig riktigt behövde bekymra sig för att vara utan jobb. Men det märkliga med Ruth Underwood var att hon drog sig tillbaks efter sin tid med Zappa. Jag har aldrig riktigt begripit varför hon valde den lösningen och på något sätt känns det lite ledsamt och bortkastat. För i mina ögon är hon en av de största kvinnliga musikerna i rockhistorien.

I den här lilla snutten får man en skymt av hennes bländade musikaliska begåvning men också hennes högst charmerande personlighet. Dessutom är Zappas son Dweezil med på ett hörn och visar upp ett virtuost gitarrspel. Och Frank Zappas kompositionella genialitet behöver man inte heller tvivla på...

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, Zappa

intressant

Kriget mot terrorismen - Krig? Vilket Krig?

2007-10-03T21:42:00.004+02:00

Inget är som att återvända hem efter en lång resa: Jag fick lite av den känslan när jag läste R. W. Behans artikel, The Mega-Lie Called the "War on Terror": A Masterpiece of Propaganda. Det var som att förflyttas tillbaka till 2002-2003 när jag fullkomligt frossade i texter som beskrev den amerikanska utrikespolitiken. Det var en mycket lärorik tid som både var bildande och som samtidigt tog död på många illusioner. Min syn på politik i allmänhet och historia i synnerhet fick sig en rejäl tankeställare. Även min syn på medias roll förändrades radikalt. Under den här perioden la jag nog ner i snitt 35-40 timmar i veckan bara på att läsa och fördjupa mig i ämnet. Jag blev med andra ord med tiden ganska påläst, men det var samtidigt mycket påfrestande efterhand som jag började förstå hur saker och ting egentligen förhöll sig. Till slut nådde jag fram till en punkt då jag så att säga hade fått en någorlunda klar strukturell överblick; jag förstod hur hur cyniskt spelet drevs, hur tomt politikernas tal ekade och vilket fruktansvärt mänskligt lidande som blev resultatet. Varje ytterligare artikel jag läste blev bara en bekräftelse på det. Och det spelade i sammanhanget då ingen roll om det var ett förstklassigt journalistiskt verk eller ett osakligt, mytologiserande hafsverk från någon av de mindre nogräknade tidningarna - effekten blev den samma: Det schizofrena i tillvarons nyhetsrapportering höll på att knäcka mig... så jag gick vidare.

Men ibland och i rätt sinnestämning kan jag alltså återvända till det här temat och jag insåg snabbt att Behans artikel var något för mig: en initierad, välskriven och kompakt sammanfattning vad det så kallade kriget mot terrorismen faktiskt är. Med jämna mellanrum måste man läsa en sådan här artikel för att inte glömma vad som är orsak och verkan, vad som är sanning, lögn och myt.

Ge dig själv en historialektion - rena din själ!
Du är helt enkelt värd det;-)

Klicka på rubriken och fortsätt resa.

Andra bloggar om: usa, politik, samhälle, kultur, intressant

Om Män Och Kvinnor Och Relationer - Eller Den Fria Andens Död?

2007-10-01T21:32:00.000+02:00

Det är ett intressant faktum att alla män som jag någonsin lärt känna framstått i full relief först i det ögonblick när jag sett vilka kvinnor de valt och hur de förhållit sig till dem. Det har varit en ganska tillnyktrande och ofta nedslående erfarenhet: nästan undantagslöst förminskas män i detta sammanhang. Det som tidigare var en relativt självständig, spontan och fri individ med personlighet och pondus reduceras och regrederas ofta till nåt obeslutsamt, konturlöst och i värsta fall mjäkigt. Jag har aldrig förstått varför det måste vara så. Måste man verkligen kompromissa bort sin personlighet för att fungera i en relation? Det finns tydligen något i relationens natur, i dess negativa aspekt får jag väl tillägga, som verkar sövande likt ett antidepressivt medel, ja ibland nästan som en lobotomi light.

Det är också förvånande men likväl uppenbart att de flesta partners i en relation är så omaka - både vad det gäller personlighet och skönhet. Men om man nöjer sig med att titta närmare på det asymmetriska i situationen så erbjuder den vad mannen beträffar en nyckel till förståelse: Svagheten i den relation han befinner sig i och hur han förhåller sig till den säger mycket om mannens outtalade behov och omedvetna personlighetsdrag. För att inte tala om vad han är beredd att kompromissa med. Som utomstående är det mycket man kan förstå genom att bara koncentrerat studera beteendet hos mannen eftersom han - paradoxallt nog - är väldigt utlämnad och blottad i sitt förhållande….om det sen bara är ett spel eller verkligen rör sig om en autentisk sida, spelar i sammanhanget mindre roll: Det finns en sensmoral som lär oss att en människas egenart bestämms lika mycket genom hennes förställning som genom hennes korta ögonblick av uppriktighet. I ett jämförande perspektiv märker man snart de subtila små skillnaderna mot hur mannen agerar när han är bland män. De är inte alltid så subtila förresten... Utan kvinnor igen så väcks han snabbt till liv, blir som en kalv på grönbete…Ställ då återigen dessa situationer mot varandra och många tioöringar kommer att trilla ner…

Om kvinnan kan jag bara säga att jag nästan aldrig träffat någon utpräglad individualist eller vad man brukar kalla för en fri ande. De är för övrigt sällsynta bland män också. Men de kvinnor jag träffat är i högre grad beroende av att bli socialt bekräftade än att förutsättningslöst pröva och definiera sina egna existentiella gränser. Starka individer har ofta döden som en existentiell referenspunkt, som kvalitetssäkrare, vilket är en ganska krävande och radikal hållning. Det kan låta melodramstiskt men många storheter har vittnat om detta - inte minst Camus. Hursomhelst innebär en sådan hållning ofta att det sociala livet blir lidande. Min erfarenhet är att kvinnor generellt inte är beredda att göra det offret. Jag har i och för sig träffat många mycket starka, dynamiska kvinnor med en tendens till fri ande men det har lika ofta i slutändan visat sig vara vilsna för att inte säga disharmoniska kvinnor mer ridna av neuroser än drivna av ett kompromisslöst ifrågasättande av tillvarons gränser som livsprojekt. Jag säger inte att ett sådant perspektiv nödvändigtvis är livets mening, men de intressantaste kvinnorna finns likväl ända alltid där, bland konstnärerna eller bland alla de som gjort djupgående och omvälvande personliga erfarenheter och som senare tvingas leva med detta ur ett dubbelt perspektiv och som oupphörligt tvingas vidare. Den typen av kvinna är inte lätt att tas med och gudarna skall veta att hon är än svårare att leva ihop med. Men ack så intressant hon är att ha som följeslagare genom livets olika skeden!

Och står kärleken att finna så måste den finnas här.

Andra bloggar om: personligt, kärlek, män, kvinna, intressant

USA 2007: Ställ fel fråga - få 50000 volt genom kroppen

2007-09-29T23:08:00.000+02:00

Jag har tidigare rekommenderat läsning av den amerikanske skjutjärnsjournalisten Greg Palasts senaste bok Armed Madhouse. I denna bok gör Palast en mängd närmast sensationella avslöjanden. Bl.a. redovisar han de egentliga skälen till varför USA invaderade Irak. Dessutom avslöjar Palast - precis som han gjorde i samband med presidentvalet 2000 - att det förekom omfattande valfusk även i 2004 års val. Och hade det inte varit för detta fusk så hade som vi alla vet demokraternas kandidat, senator John Kerry, blivit president. Boken, som kom ut sommaren 2006 är en måste läsning för alla entusiaster av grävande journalistik. Det ena scoopet avlöser det andra. Allt baserat på - så vitt jag kan bedöma - vederhäftiga källor. Lägg därtill Palasts mycket speciella stil, en slags wiseguy attityd som gör texterna mycket underhållande och lättlästa. Boken har i vissa kretsar väckt stor upmärksamhet och den har b.la. legat på New York Times bestseller lista. Men på det hela taget så har boken ändå förtigits i mainstream media. Inte minst för att Palast sedan länge är en persona non grata bland de stora tidningarna i USA - ingen ville t.ex. publicera hans avslöjanden om valfusk i Florida 2000. Det var först sedan Palast kontaktat den engelska tidningen Observer, som världen fick kännedom om missförhållandena.

Snabbspolning fram till den 17 september 2007:

I samband med en studentutfrågning vid University of Florida av John Kerry, så ställde studenten Andrew Meyer en rad frågor till senatorn med utgångspunkt från Armed Madhouse och de avslöjanden om valfusk som Palast gjort i sin bok. Det handlar bl.a. om etniska minoriteter - företrädelsevis svarta och spansktalande - som i stor omfattning helt enkelt förvägrats möjligheten att rösta. Meyer överskrider visserligen den stipulerade frågeminuten, men vad som därefter utspelar sig framför videokamran är en skrämmande illustration om att något är fundamentalt fel i det amerikanska samhället i dag: Allt i från den bristande respekten för yttrandefriheten, till polisernas övervåld, den passivt lamslagna publiken och Kerrys fortsättning som om ingenting har hänt...

Det är ren Kafka.

Se videon - Köp boken - läs!

http://www.youtube.com/watch?v=CheY0jYXJjY

Andra bloggar om: usa, yttrandefrihet, politik, intressant

Surfers Paradise - 12/3/07

2007-03-12T14:11:00.001+01:00

Nothing On My Mind - Paul Kelly

Racki 'em up Jim, it's your break. Set 'em up Max, it's my shout. You know I really could go a round or three. You wouldn't believe the crap I've had to deal with this week. And I'm shovelling most of it for free. "Grace under pressure" - that's what the old man said. Yeah the old man said a lo of things in his time. Well, fighting a bull's one thing but fighting bullshit's another. And around here you know the bullshit just never seems to die.

I just want nothing on my mind

Christ hell! It's warming up in here, listen to that guitar player will ya. Do you think anyone could tell him to turn down? Where'd Jim go, sorry I didn't catch your name. It's impossible to hear a word above that sound. I'm a little thristy, I'm running out of money, hey I'm a legend not a star. And I'll talk to anyone yes I will. Just as long as I can keep ripping the scab off those cold little vicious ones as they keep coming right across the bar.

I just want nothing on my mind

There was a man on the radio today talking about the young people. Said we should listen to the young people, said they're a victim of conspiracy. The young people, Jesus! What's that supposed to mean? I never did one damn good thing 'til I was over thirty. I'm gonna get up in the morning, chug-a-lug a coffee. Get on my bike and ride away. Find me a beach with a nice little break and I'm gonna catch wave after wave after wave.

Until there's nothing on my mind

(whoever brought me here will have to take me home)

Andra bloggar om: Musik, Kultur, Klimat, Politik, Intressant

The Times They Are A - Changin'...

2006-10-28T11:32:00.000+02:00

I en gruppdiskussion om Sveriges förhållande till USA i P1:s Studio Ett i veckan, så fick utrikesminister Carl Bildt möjlighet att redovisa sin syn på Olof Palmes berömda tal från julen 1972, där Palme inte bara kraftigt fördömde USA:s terrorbombningar av Hanoi, utan också jämförde denna händelse med andra massakrer som Guernica, Lidice, Sharpeville och Katyn. Tillsammans med Storbritannien och Italien så var Sverige praktiskt taget ensamt att fördöma denna bombkampanj som sträkte sig över 11 dagar och där över 740 B52:or fällde över 15000 ton bomber. Minst 1318 människor omkom varav 30 när ett sjukhus träffades.

Bildt kallade detta uttalande ett stort övertramp och menade på att det tydde på en viss okänslighet och okunskap och att det var ett misstag som kom att skada Sverige. Bildt menade att eftersom Sverige förhöll sig neutralt under andra världskriget - något som Bildt också ansåg var en riktig politik - så måste man ha förståelse för att det i USA fanns röster som ansåg att Sverige inte hade rätt att kritisera USA:s bombningar. (För övrigt ungefär samma retoriska knep som USA använde sig av mot Frankrike när fransmännen inför Irakkriget inte ville gå med på en resolution i säkerhetsrådet som skulle ge amerikanerna grönt ljus att starta kriget. Då var fransmännen fega och otacksamma - USA hade ju räddat dem från tyskarna.)

Istället refererade Bildt till vad han kallade "den kanske mest betydelsefulla boken som skrivits om utrikespolitik i det här landet [USA] under de senaste decennierna, nämligen Kissingers memoarer, ... det enda som finns om Sverige, det är hans förbittring, Kissingers förbittring över det övergrepp som detta uttalande var just mot bakgrund av andra världskriget. Nationen som inte vågade kämpa mot Hitler började plötsligt använda detta språkbruk, mot det land som faktiskt var med och bekämpade Hitler."

Här nånstans blir det väl dax att trycka på pauseknappen och ta sig en funderare.

Kissinger? Henry Kissinger? Den Kissinger som utövade ett avgörande inflytande på amerikas utrikespolitik 1969-77 och som dessutom var landets utrikesminister 1973-1977? Samme man som jurister och NGO:s jagat över hela världen och som den kände journalisten Christopher Hitchens skrivit en förödande bok om - The trial of Henry Kissinger - där han på ett ingående sätt beskriver alla de brott som Kissinger gjort sig skyldig till?

För det är ju så, att om det fanns någon internationell rättvisa värd namnet, så skulle Kissinger vara det första namnet på de anklgades bänk, där han skulle få stå till svars för krigsförbrytelser i bl. a. Vietnam, Kambodja och Chile, för att nämna blott några få av alla de länder där Kissingers intrigerande kostat tusen och åter tusen människor livet. Wikipedias text om honom är en avslöjande läsning: trots att texten nästan slår knut på sig själv i sitt försök att ge en "objektiv" bild, så går det inte att läsa de avsnitt som handlar om hans politiska gärningar utan att man hör skriken från tusentals oskyldigt dödade.

Kissinger har genom åren också gjort sig känd för sina spektakulära uttalande. Ett axplock:

"With proper tactics, nuclear war need not be as destructive as it appears.”
"Oil is much too important a commodity to be left in the hands of the Arabs.”
"I hope they kill each other… too bad they both can’t lose.” (kommentar till Iran-Irakkriget)
"The issues are much too important for the Chilean voters to be left to decide for themselves…I don’t see why we need to stand by and watch a country go communist because of the irresponsibility of its own people.”

Mot Palmes sällsynt rakryggade politiska uttalande, ett uttalande som kanske grundlade respekten för Sveriges utrikespolitiska röst i tredje världen för år framöver, så ställer alltså Bildt Kissingers omdöme, vilket i sig är nonsens. Men Bildts val av Moralisk Auktoritet för att kritisera Palme kunde ju knappast ha varit sämre: Realpolitikern Kissingers ethos närmar sig den absoluta nollpunkten. I sin genomcyniska inställning, där Might is Right får han Machiavelli att framstå som en korgosse. Men inte i Bildts värld alltså.

Är inte det ett stort övertramp så säg?

P.S. Kissinger erhöll Nobels fredspris 1973...

Andra bloggar om: USA, Bildt, Politik, Intressant

I den bästa av världar...

2006-10-02T21:26:00.001+02:00

Vid det här laget så känner de flesta till att 1900-talets två främsta totalitära ideologier - nazismen och kommunismen - har miljontals människoliv på sitt samvete. Vad nazismen åstadkom i avseende på industriellt mördande har ju till och med alla svenskar fått sig till livs i en statligt sanktionerad upplysningskampanj - Om detta måste ni berätta. I bakvattnet till denna kampanj följde också krav på att ett liknande initiativ behövdes för att kommunismens förbrytelser en gång för alla skulle klarläggas. Hittills har vi inte kommit dithän. Men å andra sidan så har de senaste åren bjudit på en riklig ström av historisk litteratur som på ett överväldigande sätt redovisat brottens karaktär och omfattning. Alla som vill kan nu säkert hitta ett verk som på ett informativt och lite småkittlande - för att inte säga underhållande sätt, redogör för vilka vansinniga idéer som helt vanliga män var villiga att mörda och gå i döden för.

DÅ på den gamla goda dåliga tiden vill säga...

För nu lever vi ju i den bästa av världar och har gjort så alltsedan tyskarnas ovillkoriga kapitulation, Stunde Null, i maj 1945. Att denna bästa av världar blev ännu bättre när också järnridån föll 1989 var bara grädde på moset. Äntligen var historien slut och vi kunde lugnt luta oss tillbaks i skinnfåtöljen. Vi behövde inte bekymra oss om forna tider mer eftersom liberalismen segrat och vad som nu gällde var att satsa på sig själv och förverkliga alla frihetens drömmar. Det som tidigare varit viktigt i omvärldsanalysen och för förståelsen för människan i historien, sambandet mellan orsak och verkan, var nu helt betydelselöst eftersom tillvaron var reducerad till ett enda stort Nu.

Intresset för historien var på sin höjd ett dåligt samvete i form av en icke läst populärhistorisk biografi om Stalin.

Men en mörk höstkväll, när en avlägsen föreställning nådde dig om vad en typisk Bokläsarkväll faktiskt är, kunde du inte motstå frestelsen att dra fram den lätt dammiga biografin för att över en kopp te finna just de där avsnitten som på ett närmast sensationellt, spektakulärt och smått rysligt sätt skildrade Den Personifierade Ondskan.

Utan tvekan en demon. Skönt att den är borta.

Det var tyst i rummet när du somnade den kvällen. De sista tankarna som sköt genom huvudet handlade bestämt om mångfalden, valfriheten och det välsignelsebringande beslut som lett till att bokmomsen sänkts. Men hade du lyssnat riktigt noga den kvällen, så hade du kanske också hört, precis innan du somnade, de tysta skriken från miljontals människor som alla fallit offer för liberalismens och demokratins främste försvarare, USA.

Den fulla konsekvensen av detta lands utrikespolitik är tyvärr något som aldrig riktigt diskuterats i förutsättningslösa historiska termer. Än mindre fått en genomgripande belysning. DET vore kanske ett projekt att stödja. God litteratur finns emellertid: Som Howard Zinns Det amerikanska folkets historia. En ögonöppnare och perspektivvändare som rekommenderas till alla intresserade.

Vill man riktigt diskvalificera sig, undergräva sin egen akademiska och intellektuella trovärdighet, så skall man göra jämförelser med de två totalitära 1900-tals ideologierna. Så naturligtvis gör jag inte det. Men faktum kvarstår: Mellan 1945 och 2005 så har mellan 10 000 000 och 17 000 000 mäniskor dödats i konflikter som USA initierat eller på något sätt varit inblandat i. Det är en helvetes massa människor.

Den amerikanska krigsmaskinen rymmer tydligen ganska många kålsupare den med...

Låter otroligt? Klicka på rubriken så får du alla fakta.

Den tyske filosofen Nietzsche sa någon gång att "vilken skada det onda än må göra: skadan av det goda är den skadligaste skadan!"

Jo, så är det nog.

Andra bloggar om: USA, Politik, Kultur, http://intressant.se/intressant

I som här inträden, låten hoppet fara

2006-09-30T11:15:00.000+02:00

Den amerikanske journalisten Tom Engelhardt har i en artikel sammanställt alla de fakta och siffror som du egentligen inte skulle vilja veta om den aktuella situationen i Irak. Verkligen ett dokument som ger en antydan om mänsklighetens destruktivitet och dess ledares rationella ondska...

Klicka på rubrik!

USA avskaffar Habeas Corpus

2006-09-29T21:04:00.000+02:00

I och med att Senaten godkänt the military commissions act, så har den amerikanska demokratin tagit ett jättekliv in i ett totalitärt skymningsland. Personer som misstänks för terror kan numera arresteras och interneras på obestämd framtid, utan att skälen för arresteringen behöver redovisas. Än mindre har man rätt att få sin sak prövad i domstol. Detta innebär i realiteten att Habeas Corpus lagen upphör att gälla - d.v.s. en lag som instiftades på 1600-talet till skydd mot godtyckliga arresteringar - om man kan definieras som terrormisstänkt.

Om habeas corpus sa Winston Churchill följande:

"The power of the executive to cast a man into prison without formulating any charge known to the law, and particularly to deny him the judgment of his peers, is in the highest degree odious, and the foundation of all totalitarian government whether Nazi or Communist. "

Den nya lagstiftningen innebär också ett kringående av Genevekonventionen, som instiftats för att skydda fångar från tortyr. Enligt Genevekonventionen får man inte behandla fångar grymt, inhumant eller förödmjukande. Bush administrationen har emellertid karaktäriserat denna definition som "vag". Och för att kunna fortsätta att använda sig av de "alternativa förhörsmetoder" som tidigare använts i kriget mot terrorismen, så skall en behandlig av en fånge anses som grym eller inhuman först då dessa alternativa metoder orsakar svår fysisk och mental smärta. Och vad är då symtomerna på det? Jo, "allvarlig och icke övergående mental skada"....

I juli 2003 hade Bush föjande att säga om tortyr:

"The United States is committed to worldwide elimination of torture, and we are leading this fight by example. Freedom from torture is an inalienable human right. Yet torture continues to be practiced around the world by rogue regimes, whose cruel methods match their determination to crush the human spirit."

Nya tider, nya seder...

Det finns ytterligare en aspekt på the military commissions act, som förklarar Bushs smått desperata angelägenhet att få den godkänd: lagen har retroaktiv verkan och skall gälla som om den instiftades 26 novenber 1997. Dettta är viktigt inte minst mot bakgrund av de rättsliga processer som hållits i USA och som faktiskt dömt enskilda amerikanska soldater för krigsförbrytelser. Det finns dock klara indikationer på att förbrytelserna - tortyren i Abu Greib alltså - var strukturerade och sanktionerade från högre ort. Mycket högre ort. Vidare så har högsta domstolen prövat legitimiteten hos de så kallade militära tribunalerna och fastställt att dessa bröt mot Genevekonventionen och att de var olagliga. I teorin fanns alltså möjligheten att Bush skulle kunna ställas till svars för krigsförbrytelser som begåtts under kriget mot terrorismen. Men den nya lagstiftningen, som i princip också annulerar Genevekonventionen, ger Bush en hett efterlängtad juridisk imunitet för händelser och krigsförbrytelser som inträffat och som kan komma att inträffa framöver. Härav Bushs exceptionella personliga engagemang för att få lagen godkänd.

För Bush kommer lagen förmodligen att betyda en lugnare nattsömn, men för många, många betyder instiftandet av the military commissions act att tillvaron kommer att te sig än mer mardrömslik.

Välkommen till Kafkaland!

Andra bloggar om: USA, Politk, Kultur

Konkurrenskraftig ekonomi

2006-09-26T21:08:00.001+02:00

Sverige har utsetts till världens tredje mest konkurrenskraftiga ekonomi 2006 av World Economic Forum. Bara Schweiz och Finland var bättre. Värt att komma ihåg hösten 2010...

Det sjuka hälsovårdsystemet i USA

2006-09-24T16:27:00.000+02:00

En liten upplysande artikel om tillståndet i världens största demokrati. Intressanta fakta att ha i bakhuvudet inför stundande utförsäljningar här hemma..?

Fem år sedan tornen föll

2006-09-10T20:26:00.000+02:00

Det är fem år sedan 11/9 2001. Var står vi nu? Här är en intressant sammanställning och faktaspäckad analys av den kanadensiske journalisten Eric Margolis. - Klicka på rubriken

Intervju med Greg Palast

2006-09-10T09:21:00.000+02:00

Greg Palast, en av världens främsta undersökande journalister, publicerade i juni sin nya bok Armed Madhouse. Palast är den amerikanske journalisten vars avslöjanden är så förödande att ingen tidning i USA vill publicera det han skriver. Istället jobbar han för BBC, The Oserver och The Guardian. I sin nya bok skriver han bl.a. om den egentliga anledningen till varför U.S.A invaderade Irak. Föga överaskande hade det med olja att göra:

"We were screaming in the streets: no blood for oil, which, of course, you know, most Americans consider a bargain – blood for oil, as long as it’s not their blood, right? But in fact, it wasn’t blood for oil. It was blood for no oil. It was blood to make sure that not too much oil would flow and bust the market. Oil had been down under Bill Clinton to eighteen bucks a barrel. Now it’s over $70 a barrel." -- Greg Palast

Som du säkert känner till så avslöjade Palast i sin förra bok The Best Democracy Money Can Buy, valfusket i Florida vid presidentvalet 2000. I ett sensationellt och skrupulöst undersökt reportage i den nya boken visar Palast att valet 2004 också vanns med valfusk:

"Here's what happened, in a nutshell, for those who don’t remember. ( År 2000 min anmärkning) For BBC Television, I discovered that before the election, Jeb Bush and Katherine Harris scrubbed tens of thousands of black voters off the voter rolls. They called them felons when their only crime was voting while black. That gave little George the White House.
I reported that for BBC, and I couldn’t get that on the air in America for anything. It was completely blacked out until basically Michael Moore brought it up later. You couldn’t talk about the theft of the 2000 election. It was a lockup fest. In 2004, they did it again, and it was bigger and wider and sneakier and stinkier and nastier.
Again, it’s very important to me that I show you the documents, show you the goods, show you the information, so you can see the actual data and proof. And it wasn’t, by the way, just Ohio. Don’t kid yourself. I’m glad that Bobby Kennedy – terrific guy – has now endorsed the idea that it was stolen in Ohio, but it wasn’t just Ohio.
It was Ohio, New Mexico, Iowa, and on and on. 3.6 million votes were cast and never counted in the 2004 election – 3.6 million. This isn’t Greg Palast getting the info from a black helicopter. This is Greg Palast and our team going through the computer files of the election information agency – and, by the way, the computer files of the Republican National Committee, which is one of the most enjoyable parts of the investigation because some schmuck at the RNC wrote some e-mails, in which they were discussing exactly how to jigger the election. We were able to suck that down through a fake web site."

Vad säger du om det, Janne Josefsson? Rigga en falsk websida för att fiska information! Ger nästan det här med dolda kameror ett drag av landsortsjournalistik, eller hur;-)

Boken är verkligen ett stycke briljant journalistik. Här är intervjun med mannen - klicka på rubriken - som ger lite bättre vägledning om vad det hela handlar om.

Perspektivförskjutningar

2006-09-03T12:08:00.000+02:00

Ibland drabbas man av en insikt som är så fundamental i sin perspektivförskjutning att den får en att tappa andan. Fram till ett givet ögonblick så tror man att man har förstått hur saker och ting hänger ihop, ty man har läst, funderat och samtalat. Det kallas visst för att man har bildat sig. Man tror att man är upplyst och underrättad. Men det är oftast just i det ögonblicket - när man tror att man är bortom illusionen - som falluckan öppnas och man känner det svindlande suget; under bråkdelen av en sekund skymtar man den svarta, djupa avgrunden.

Jag minns ett sådant ögonblick. För några år sedan gjorde vi en resa genom Belgien och Frankrike. Vi for snart fram genom Flandern, krigskådeplats för några av första världskrigets blodigaste bataljer. Jag trodde jag var instuderad och beredd på vad som väntade: Jag hade ju gjort min historieläxa och läst mer därtill på egen hand. 9 miljoner döda var det visst.

Genom Flandern for vi alltså och mycket snart kom vi till den första lilla byn. I anslutning till den låg en krigskyrkogård med runt 2000 fallna engelska soldater från det som i England kallas för the great war. Vi stannade bilen och gick in.

Vi väntade oss inget särskilt, bara en krigsyrkogård bland många andra, gravarna ordnade i fina rader, i raka led. Platsen vittnade om känsla för symmetri och proportioner i alla fall. Som de där bilderna man sett från de nazistiska partidagarna från mitten av 30-talet. Soldater i minutiöst ordnade militärkoloner. Fast denna gång i form av gravstenar, dock.

Vi gick där och njöt av det fina vädret, läste lite förstrött på stenarna medan vi följde den gångbana som så att säga infinner sig naturligt på en krigskyrkogård: 50meter åt vänster - 7 meter framåt - 50 meter åt höger - 7 meter framåt. Och så vidare. Överallt okända namn på unga, unga, unga män. Förspillda och förtidigt utsläckta liv.

Det var väl nånstans i mitten på denna morbida promenad som stenarna började tala till mig. Jag började höra röster ur gravarna från människor, se bilder på individer som hade kunnat göra något mer storslaget av sitt liv än att bli nermejade av ett maskingevär under en frontalattack på ett lerigt slagfält i Flandern. Fick dessa människor under sitt korta, enda liv uppleva något av de underbara ting som livet har att erbjuda? Som det innebär att vara människa? Eller dog de alla i den stolta men fåfänga övertygelsen att de givit sitt liv för friheten, fosterlandet och att de stoppat den fruktade hunnen? Det kan jag aldrig tro. Jag tror att de allra flesta av dem istället visste att de dog i ett krig som det aristokratiska Europa hade önskat, ja velat ha i många, många år. Gravstenarna på Flandern vittnar om det gigantiska offer som Den Förlorade Generationen blev tvungna att betala för att den uttråkade aristokratin, trött på rävjakt och teabjudningar, behövde ett uppiggande litet krig i vilket man kunde utmärka sig med pojkromantisk iver och få medalj.

Nåväl, det blev inte riktigt som de hade tänkt sig...

Vi for vidare och tätt, tätt låg alla dessa små byar med krigskyrkogårdar. 1500-3000 man låg där överallt. Långsamt började jag också förstå den ohyggliga storskaligheten: 9 miljoner är ju bara ett ljud, som någon sagt. Men detta pärlband av kyrkogårdar konkretiserade den monstruösa meningslösheten och den outsägliga förbrytelse vilken alla de styrande som startade och fortsatte detta krig gjort sig skyldig till.

Krig är inte sport, krig är inte raka fina pilar på en karta i en historiebok. Det visste jag. Men efter den här dagen visste jag också att krig och historia inte heller är ett akademiskt eller populärvetenskapligt ämne vars djupare innebörd man kan förstå genom studier på kammaren. Den drabbande insikten, - perspektivförskjutningen - denna dag bestod i att historien tar sin början i det unika, enskilda, individuella ödet. Historien börjar vid en kapten John Seymours grav på Flandern. Det är med honom och med hans korta, bittra liv vi måste identifiera oss om vi någonsin skall lära oss något om den mänskliga naturen och historiens och civilisationens vilkor.

Så igår var det dax igen. I ett antikvariat i Göteborg drar jag fram Birgitta Albons och Donald Bostöms relativt nyutkommna bok Muren ur bokhyllan och jag grips framförallt av Boströms hårt svartvita bilder som så brutalt avslöjar denna perversa MUR. Så hänsynslös och så ful den är denna mur, när den ringlar sig likt en nutida midgårdsorm genom det palestinska landskapet.
Sedan längst bak i boken: kartor på en successivt krympande Västbank. De har verkligen inte mycket kvar nu att kalla sin egen mark, palestinerna. Jag tror knappt mina ögon, jag måste bläddra igenom boken flera gånger. Mitt huvud rymmer bara en tanke: Är det verkligen såhär jävla illa?

http://www.leopardforlag.se/index.php?page=detail_book&id=4&pid=47

Günter Grass och det tyska samvetet

2006-09-01T22:19:00.000+02:00

Så har vi då alla blivit varse hur en av det senare nittonhundratalets störste författare - Günter Grass - i ungdomligt oförstånd tog värvning i Waffen SS.

Inte bra herr Grass. Kunde ha skötts lite smidigare och tidigare kan tyckas. Att bli förknippad med SS ger ju inga direkta pluspoäng - i synnerhet inte i förbundsrepubliken Tyskland. Men vi får komma ihåg att det faktiskt är Grass själv som erkänt saken i sin nyutkomna självbiografi. Vilket ju onekligen förtar en del av sensationen. Men varför bjuda på ett sådant uppenbart självmål? Ett cyniskt PR trick eller ett självrenande mea culpa? Ingen vet väl riktigt säkert, men om vi får tro herr Grass så var det nog skönt att få ur sig skiten en gång för alla. Ger kanske ett visst mått av sinnesfrid. Vad PR-tricket beträffar så var det ju i så fall sällsamt lyckat - ruschen efter självbiografin har varit rekordartad. Men upprört är det i alla fall. Och röster har till och med krävt att Grass skall lämna tillbaka nobelpriset.

Samtidigt illustrererar intermezzot ännu en gång Tysklands oförlösta och djupgående trauma inför saker som berör det närmaste förflutna. Hos tyskarna är det kollektiva medvetandet fortfarande hyperkänsligt gentemot allt som är brunt och nazistiskt. Den tyska nationalkaraktären är ännu hårt bunden vid ett skuldkomplex som inte för ett ögonblick tillåter att förintelsens offer faller i glömska. Och det är inte bara ett psykologiskt fenomen som är reseverat för en bildad elit. Också i vardagslivet bland så kallade vanliga mäniskor finns en högt uppdriven sensibilitet med nästan neurotiska undertoner gentemot allt som påminner om dåtidens förtryck, fascism och våldsverkeri. Hos de flesta tyskar finns en medvetenhet i frågan och även om alla så klart inte har en offensiv, tydligt artikulerad version att bjuda på när någon gjort överträdelse på detta minerade område, så vet de flesta när gränsen för det passande är passerad.

Och det är bra det. För denna medvetenhet verkar också som en garant för att ett levande samtal hålls i gång, på många nivåer och på flera olika forum runt om i samhället. På grund av den nazistiska erfarenhatern har det nuvarande tyska demokratiska samhälet utvecklat en självkritik i moraliska frågor som är så genomgripande att det förmodligen saknar motstycke i världen. Inget annat land har som Tyskland tagit sådan lärdom av historien i rent pragmatiska termer: För varje tysk representerarar krigsslutet - Stunde Null, - både ett ögonblick av pånyttfödelse och en evig stigmatisering vid Historien - inte i första hand som ett memento mori för att i urskuldande cerimonier minnas de döda, utan snarare som en absolut moralisk och existentialistisk utgångspunkt för ett samtal om vad som som definierar demokrartin och vad som åligger varje sann demokratisk medborgare. Det är en process som ställer stora krav på medborgaren, naturligtvis, men det är en process som är lika självklar för tyskarna att underkasta sig som visonen om välfärdsstatens upprätthållande är för svenskarna.

Och kanske är det så att herr Grass är är starkt medveten om detta och ännu en gång vill katalysera samtalet om vad som utgör den civiliserade, demokratserade mäniskans vilkor. Om han härvidlag fått känslorna att svalla så må han vara förlåten: Det ligger ju i sakens natur när argumenten skall prövas. Eller kanske han bara vill rena sin själ på sitt personliga vis. Någon fruktan för förtappelsen behöver han i mina ögon i varje fall inte ha för om inte annat så har hans bidrag till världslitteraturen sonat synden för länge sedan. Förmodligen vill han bara ännu en gång gestalta vad som är ont och gott, stort och smått i vackra odödliga ögonblicksbilder till båtnad för dödliga som du och jag. Och vem kan anklaga honom för det?

2006-07-17T23:26:00.000+02:00

Rekommenderad läsning!

Bennis: The Gaza/Lebanon Crises

http://www.zmag.org/content/showarticle.cfm?SectionID=107&ItemID=10583

Israel-Palestinakonflikten: Eller ett litet steg bortom mediasurret i mainstream media

2006-07-15T19:17:00.000+02:00

Är du också trött på SR och SVT:s nyhetsrapportering i Mellanöstern? Trött på den endimensionella analysen? Beklämd av bristen på initierade journalister? Frustrerad på de bristfälliga inslagen i P1, på oförmågan att koppla samman orsak och verkan utifrån ett djupare och bredare perspektiv än det som Israels militära talesman erbjuder? Än det som Bush och kabinettsekreteraren står för? Irriterad på bristen på intelligenta, självklara motfrågor? Blir du inte trött på utelämnade fakta och underlåtenhetsförsyndelser? Förundrad över bristen på kartor som visar de topografiska förändringarna - d.v.s Israels expansion- och annekteringspolitik? Bestört över eufemismerna, omskrivningarna, nyspråket? Blir du liksom jag beklämd av fegheten hos våra s.k. experter och företrädare för akademiska instititioner, karriärister som levererar urvattnade svar som inte skall göra någon upprörd?

Hur fixar du politkernas tysthet? Persson! Höskörden, hur går det med den? Se där ett ämne som faktiskt intresserar landsfadern och hemmansägaren... Och min kära läsare, är du färdig med DN och G-P? Är du trött på att bli behandlad som ett barn? Är du trött på bristen på historiskt perspektiv och kausalitet? Börjar du få nog av den förenklade Agendan? Är du mogen för Den Dolda Agendan - för du vet väl att en sådan finns...? Blir du inte besviken på den självvalda okunnigheten som grasserar bland våra förtroendevalda toppnamn? På den temporära minnesförlusten? På den politiska teatern - fast då naturligtvis inte i Brechts mening... På det orwellska, kafkaiska och beckettska i hela situationen? Eller är du tillsist kanske bara trött på en rapportering där den uppenbara förtryckaren och den förtryckta parten i konflikten skildras som vore de lika goda kålsupare? Innebär i själva verket inte en sådan nyhetsförmedling att man implicit ställer sig på förtryckarens sida?

Jag är trött på allt det här och mer därtill. Men framför allt känner jag en djup och genomgripande vrede över det ofantliga mänskliga lidande som upprätthålls genom en sådan falsk, vilseledande och propagandistisk verklighetsbeskrivning.

Naturligtvis är inte allt som rapporteras lögn och förbannad dikt - propaganda fungerar inte så ens i totalitära stater - man kan utröna mycket genom att lyssna på P1. Många röster får komma till tals och om inte annat så blir man ju efterhand ganska duktig på att läsa mellan raderna, på att lyssna väldigt aktivt, kritiskt: Vem säger vad och varför och vilka intressen representerar en citerad, intevjuad person o.s.v.

Men det bestånde intrycket är ändå att den lätt disstade tonen, förenklingarna, den förmenta objektiviteten och underlåtsförsyndelserna inte ger en sanningsenlig bild av den verkliga situationen. Och med den insikten måste åtminstone jag söka vidare. För det måste ju finnas källor som inte underskattar sina läsare, som inte infantiliserar men som fullföljer frågeställningen. En mer humanistiskt radikal och progressiv nyhetrsrapportering helt enkelt.

Självklart finns de. Fast de finns allt som oftast i U.S.A. Det är lite märkligt, eller hur? Där regerar ju den närmast reaktionära tv-kanalen FOX och den marginellt bättre CNN. Deras minst sagt generösa förhållnde till den undersökande journalistikens absoluta sanningskrav är väl belagd. Och konsekvensen för den amerikanska bildningsnivån likaså.

Men för den aktivt kunskapssökande erbjuds också mängder av kompetenta alternativ, möjliggjorda genom den heliga amerikanska yttrandefriheten. Det verkar som om det där borta alltid finns en möjlighet för en röst att göra sig hörd, att finna en kanal, ett forum eller ett sammanhang där man kan utveckla sin talan, pröva sina argument och finna likasinnade. Det är en verklig styrka i det amerikanska samhället som skapar en känsla av gemenskap, identitet och gräsrotsmedvetande.

I vilket fall som helst så finns det väldigt många bra amerikanska radikala och progressiva nyhetssajter på nätet. Och det är till dem som jag oftast söker mig i frågor om amerikansk utrikespolitik, Irakkriget och Israel-Palestina konflikten. Här hittar jag artiklar som på ett mer grundläggande sätt uppfyller journalistikens kanske mest primära uppgift: nämligen att förutsättningslöst granska maktcentra. Jag vill inte säga att min frustration över världens elände blir mindre när jag läst en artikel av journalister som Gideon Levy, Robert Fisk eller George Monbiot. Men på något sätt skänker journalister av deras kaliber en pedagogisk struktur, en bakgrundsförklaring till situationen som annorstädes saknas. De kastar ett förklarande ljus genom att komma med vitala fakta som undanhålls analysen i mainstraem media. Dessutom och inte minst viktigt: Det finns hos dessa journalister ett vibrerande moraliskt patos som gör deras texter stilistiskt läsvärda och som - för läsarens del - också fungerar som ett slags ventil för känslor av maktlöshet, frustration och vrede. Deras texter skänker tröst och tillförsikt, hopp om försoning och visionen om att en bättre värld trots allt är möjlig - inte för att makten helt plötsligt skulle inse det fåfänga och korrupta i sin utövning utan snarare för att dessa journalisters texter får oss att se det mänskliga hos den Andre i sann humanistisk anda. Deras texter tar död på fördomar och de gör oss lite klokare. Och det är väl detta som god journalistik till syvende og sisdt handlar om?

I dag hittade jag en intressant intervju med Noam Chomsky på den alternativa nyhetssajten Democracy Now!, som egentligen är en tv kanal i lowbugetformat - men med just den goda journalistik som jag söker (tänk om TV 24 kunde göra något liknande). Man kan både se och få intervjun utskriven. Chomsky gör en analys av de senaste dagarnas utveckling i Mellersta Östern. Se, lär och jämför med SR om inte annat!

Och en sak till: Alla ni som sätter likhetstecken mellan konspirationsteori och Chomsky - och som förmodligen inte läst en rad av det han skrivit - här har också ni chansen att revidera den uppfattningen. Även om just det kanske är en överdriven förhoppning....

http://www.democracynow.org/article.pl?sid=06/07/14/146258

2006-07-12T22:05:00.000+02:00

Well folks, you ain't seen nothing yet...

Hur var det nu: Andra dagen i skapelseberättelsen - det var väl en vilodag..?

Vi kör på det.

2006-07-11T20:24:00.000+02:00

Moby Dick lever!

Så var det då dax att sjösätta skutan och i en svingande rörelse krossa champagnen mot den blänkande förstäven: ty det skall firas att skapelsen går av stapeln. Låt oss njuta av det ögonblick då hon långsamt glider ner i det blöta blå!

Det här är dag ett på en skvalpig resa, en omtumlande färd på ett strandlöst hav där inga andra referenser finns att finna än nuets koncentrerade entusiasm och vaksamheten på hur vindarna vänder. Det blir en lång resa förhoppningsvis - för den är nödvändig. En resa för att rena och upptäcka. En resa för att pröva mannamod, för att växa. Låt oss skänka vår tillit till de fyllda seglens kraft och styrkan i det tjärade mantåget; till solen, saltet och den friska vinden i ditt hår.

Och hur ligger kursen? Vi följer den mest gynsamma bogen, så klart, manifesterad i det galna infallet, det oväntade sidsprånget och i den upprymda, livsförhöjande tillfredställelsen som det innebär att vara på väg...

Och en sak till:

Ni kan kalla mig Bob.