The Times They Are A - Changin'...

I en gruppdiskussion om Sveriges förhållande till USA i P1:s Studio Ett i veckan, så fick utrikesminister Carl Bildt möjlighet att redovisa sin syn på Olof Palmes berömda tal från julen 1972, där Palme inte bara kraftigt fördömde USA:s terrorbombningar av Hanoi, utan också jämförde denna händelse med andra massakrer som Guernica, Lidice, Sharpeville och Katyn. Tillsammans med Storbritannien och Italien så var Sverige praktiskt taget ensamt att fördöma denna bombkampanj som sträkte sig över 11 dagar och där över 740 B52:or fällde över 15000 ton bomber. Minst 1318 människor omkom varav 30 när ett sjukhus träffades.

Bildt kallade detta uttalande ett stort övertramp och menade på att det tydde på en viss okänslighet och okunskap och att det var ett misstag som kom att skada Sverige. Bildt menade att eftersom Sverige förhöll sig neutralt under andra världskriget - något som Bildt också ansåg var en riktig politik - så måste man ha förståelse för att det i USA fanns röster som ansåg att Sverige inte hade rätt att kritisera USA:s bombningar. (För övrigt ungefär samma retoriska knep som USA använde sig av mot Frankrike när fransmännen inför Irakkriget inte ville gå med på en resolution i säkerhetsrådet som skulle ge amerikanerna grönt ljus att starta kriget. Då var fransmännen fega och otacksamma - USA hade ju räddat dem från tyskarna.)

Istället refererade Bildt till vad han kallade "den kanske mest betydelsefulla boken som skrivits om utrikespolitik i det här landet [USA] under de senaste decennierna, nämligen Kissingers memoarer, ... det enda som finns om Sverige, det är hans förbittring, Kissingers förbittring över det övergrepp som detta uttalande var just mot bakgrund av andra världskriget. Nationen som inte vågade kämpa mot Hitler började plötsligt använda detta språkbruk, mot det land som faktiskt var med och bekämpade Hitler."

Här nånstans blir det väl dax att trycka på pauseknappen och ta sig en funderare.

Kissinger? Henry Kissinger? Den Kissinger som utövade ett avgörande inflytande på amerikas utrikespolitik 1969-77 och som dessutom var landets utrikesminister 1973-1977? Samme man som jurister och NGO:s jagat över hela världen och som den kände journalisten Christopher Hitchens skrivit en förödande bok om - The trial of Henry Kissinger - där han på ett ingående sätt beskriver alla de brott som Kissinger gjort sig skyldig till?

För det är ju så, att om det fanns någon internationell rättvisa värd namnet, så skulle Kissinger vara det första namnet på de anklgades bänk, där han skulle få stå till svars för krigsförbrytelser i bl. a. Vietnam, Kambodja och Chile, för att nämna blott några få av alla de länder där Kissingers intrigerande kostat tusen och åter tusen människor livet. Wikipedias text om honom är en avslöjande läsning: trots att texten nästan slår knut på sig själv i sitt försök att ge en "objektiv" bild, så går det inte att läsa de avsnitt som handlar om hans politiska gärningar utan att man hör skriken från tusentals oskyldigt dödade.

Kissinger har genom åren också gjort sig känd för sina spektakulära uttalande. Ett axplock:

"With proper tactics, nuclear war need not be as destructive as it appears.”
"Oil is much too important a commodity to be left in the hands of the Arabs.”
"I hope they kill each other… too bad they both can’t lose.” (kommentar till Iran-Irakkriget)
"The issues are much too important for the Chilean voters to be left to decide for themselves…I don’t see why we need to stand by and watch a country go communist because of the irresponsibility of its own people.”

Mot Palmes sällsynt rakryggade politiska uttalande, ett uttalande som kanske grundlade respekten för Sveriges utrikespolitiska röst i tredje världen för år framöver, så ställer alltså Bildt Kissingers omdöme, vilket i sig är nonsens. Men Bildts val av Moralisk Auktoritet för att kritisera Palme kunde ju knappast ha varit sämre: Realpolitikern Kissingers ethos närmar sig den absoluta nollpunkten. I sin genomcyniska inställning, där Might is Right får han Machiavelli att framstå som en korgosse. Men inte i Bildts värld alltså.

Är inte det ett stort övertramp så säg?

P.S. Kissinger erhöll Nobels fredspris 1973...


Andra bloggar om: USA, Bildt, Politik, Intressant

I den bästa av världar...

Vid det här laget så känner de flesta till att 1900-talets två främsta totalitära ideologier - nazismen och kommunismen - har miljontals människoliv på sitt samvete. Vad nazismen åstadkom i avseende på industriellt mördande har ju till och med alla svenskar fått sig till livs i en statligt sanktionerad upplysningskampanj - Om detta måste ni berätta. I bakvattnet till denna kampanj följde också krav på att ett liknande initiativ behövdes för att kommunismens förbrytelser en gång för alla skulle klarläggas. Hittills har vi inte kommit dithän. Men å andra sidan så har de senaste åren bjudit på en riklig ström av historisk litteratur som på ett överväldigande sätt redovisat brottens karaktär och omfattning. Alla som vill kan nu säkert hitta ett verk som på ett informativt och lite småkittlande - för att inte säga underhållande sätt, redogör för vilka vansinniga idéer som helt vanliga män var villiga att mörda och gå i döden för.

DÅ på den gamla goda dåliga tiden vill säga...

För nu lever vi ju i den bästa av världar och har gjort så alltsedan tyskarnas ovillkoriga kapitulation, Stunde Null, i maj 1945. Att denna bästa av världar blev ännu bättre när också järnridån föll 1989 var bara grädde på moset. Äntligen var historien slut och vi kunde lugnt luta oss tillbaks i skinnfåtöljen. Vi behövde inte bekymra oss om forna tider mer eftersom liberalismen segrat och vad som nu gällde var att satsa på sig själv och förverkliga alla frihetens drömmar. Det som tidigare varit viktigt i omvärldsanalysen och för förståelsen för människan i historien, sambandet mellan orsak och verkan, var nu helt betydelselöst eftersom tillvaron var reducerad till ett enda stort Nu.

Intresset för historien var på sin höjd ett dåligt samvete i form av en icke läst populärhistorisk biografi om Stalin.

Men en mörk höstkväll, när en avlägsen föreställning nådde dig om vad en typisk Bokläsarkväll faktiskt är, kunde du inte motstå frestelsen att dra fram den lätt dammiga biografin för att över en kopp te finna just de där avsnitten som på ett närmast sensationellt, spektakulärt och smått rysligt sätt skildrade Den Personifierade Ondskan.

Utan tvekan en demon. Skönt att den är borta.

Det var tyst i rummet när du somnade den kvällen. De sista tankarna som sköt genom huvudet handlade bestämt om mångfalden, valfriheten och det välsignelsebringande beslut som lett till att bokmomsen sänkts. Men hade du lyssnat riktigt noga den kvällen, så hade du kanske också hört, precis innan du somnade, de tysta skriken från miljontals människor som alla fallit offer för liberalismens och demokratins främste försvarare, USA.

Den fulla konsekvensen av detta lands utrikespolitik är tyvärr något som aldrig riktigt diskuterats i förutsättningslösa historiska termer. Än mindre fått en genomgripande belysning. DET vore kanske ett projekt att stödja. God litteratur finns emellertid: Som Howard Zinns Det amerikanska folkets historia. En ögonöppnare och perspektivvändare som rekommenderas till alla intresserade.

Vill man riktigt diskvalificera sig, undergräva sin egen akademiska och intellektuella trovärdighet, så skall man göra jämförelser med de två totalitära 1900-tals ideologierna. Så naturligtvis gör jag inte det. Men faktum kvarstår: Mellan 1945 och 2005 så har mellan 10 000 000 och 17 000 000 mäniskor dödats i konflikter som USA initierat eller på något sätt varit inblandat i. Det är en helvetes massa människor.

Den amerikanska krigsmaskinen rymmer tydligen ganska många kålsupare den med...

Låter otroligt? Klicka på rubriken så får du alla fakta.

Den tyske filosofen Nietzsche sa någon gång att "vilken skada det onda än må göra: skadan av det goda är den skadligaste skadan!"

Jo, så är det nog.

Andra bloggar om: USA, Politik, Kultur, http://intressant.se/intressant