Den amerikanske journalisten Tom Engelhardt har i en artikel sammanställt alla de fakta och siffror som du egentligen inte skulle vilja veta om den aktuella situationen i Irak. Verkligen ett dokument som ger en antydan om mänsklighetens destruktivitet och dess ledares rationella ondska...
Klicka på rubrik!
2006-09-29
USA avskaffar Habeas Corpus
I och med att Senaten godkänt the military commissions act, så har den amerikanska demokratin tagit ett jättekliv in i ett totalitärt skymningsland. Personer som misstänks för terror kan numera arresteras och interneras på obestämd framtid, utan att skälen för arresteringen behöver redovisas. Än mindre har man rätt att få sin sak prövad i domstol. Detta innebär i realiteten att Habeas Corpus lagen upphör att gälla - d.v.s. en lag som instiftades på 1600-talet till skydd mot godtyckliga arresteringar - om man kan definieras som terrormisstänkt.
Om habeas corpus sa Winston Churchill följande:
"The power of the executive to cast a man into prison without formulating any charge known to the law, and particularly to deny him the judgment of his peers, is in the highest degree odious, and the foundation of all totalitarian government whether Nazi or Communist. "
Den nya lagstiftningen innebär också ett kringående av Genevekonventionen, som instiftats för att skydda fångar från tortyr. Enligt Genevekonventionen får man inte behandla fångar grymt, inhumant eller förödmjukande. Bush administrationen har emellertid karaktäriserat denna definition som "vag". Och för att kunna fortsätta att använda sig av de "alternativa förhörsmetoder" som tidigare använts i kriget mot terrorismen, så skall en behandlig av en fånge anses som grym eller inhuman först då dessa alternativa metoder orsakar svår fysisk och mental smärta. Och vad är då symtomerna på det? Jo, "allvarlig och icke övergående mental skada"....
I juli 2003 hade Bush föjande att säga om tortyr:
"The United States is committed to worldwide elimination of torture, and we are leading this fight by example. Freedom from torture is an inalienable human right. Yet torture continues to be practiced around the world by rogue regimes, whose cruel methods match their determination to crush the human spirit."
Nya tider, nya seder...
Det finns ytterligare en aspekt på the military commissions act, som förklarar Bushs smått desperata angelägenhet att få den godkänd: lagen har retroaktiv verkan och skall gälla som om den instiftades 26 novenber 1997. Dettta är viktigt inte minst mot bakgrund av de rättsliga processer som hållits i USA och som faktiskt dömt enskilda amerikanska soldater för krigsförbrytelser. Det finns dock klara indikationer på att förbrytelserna - tortyren i Abu Greib alltså - var strukturerade och sanktionerade från högre ort. Mycket högre ort. Vidare så har högsta domstolen prövat legitimiteten hos de så kallade militära tribunalerna och fastställt att dessa bröt mot Genevekonventionen och att de var olagliga. I teorin fanns alltså möjligheten att Bush skulle kunna ställas till svars för krigsförbrytelser som begåtts under kriget mot terrorismen. Men den nya lagstiftningen, som i princip också annulerar Genevekonventionen, ger Bush en hett efterlängtad juridisk imunitet för händelser och krigsförbrytelser som inträffat och som kan komma att inträffa framöver. Härav Bushs exceptionella personliga engagemang för att få lagen godkänd.
För Bush kommer lagen förmodligen att betyda en lugnare nattsömn, men för många, många betyder instiftandet av the military commissions act att tillvaron kommer att te sig än mer mardrömslik.
Välkommen till Kafkaland!
Andra bloggar om: USA, Politk, Kultur
Om habeas corpus sa Winston Churchill följande:
"The power of the executive to cast a man into prison without formulating any charge known to the law, and particularly to deny him the judgment of his peers, is in the highest degree odious, and the foundation of all totalitarian government whether Nazi or Communist. "
Den nya lagstiftningen innebär också ett kringående av Genevekonventionen, som instiftats för att skydda fångar från tortyr. Enligt Genevekonventionen får man inte behandla fångar grymt, inhumant eller förödmjukande. Bush administrationen har emellertid karaktäriserat denna definition som "vag". Och för att kunna fortsätta att använda sig av de "alternativa förhörsmetoder" som tidigare använts i kriget mot terrorismen, så skall en behandlig av en fånge anses som grym eller inhuman först då dessa alternativa metoder orsakar svår fysisk och mental smärta. Och vad är då symtomerna på det? Jo, "allvarlig och icke övergående mental skada"....
I juli 2003 hade Bush föjande att säga om tortyr:
"The United States is committed to worldwide elimination of torture, and we are leading this fight by example. Freedom from torture is an inalienable human right. Yet torture continues to be practiced around the world by rogue regimes, whose cruel methods match their determination to crush the human spirit."
Nya tider, nya seder...
Det finns ytterligare en aspekt på the military commissions act, som förklarar Bushs smått desperata angelägenhet att få den godkänd: lagen har retroaktiv verkan och skall gälla som om den instiftades 26 novenber 1997. Dettta är viktigt inte minst mot bakgrund av de rättsliga processer som hållits i USA och som faktiskt dömt enskilda amerikanska soldater för krigsförbrytelser. Det finns dock klara indikationer på att förbrytelserna - tortyren i Abu Greib alltså - var strukturerade och sanktionerade från högre ort. Mycket högre ort. Vidare så har högsta domstolen prövat legitimiteten hos de så kallade militära tribunalerna och fastställt att dessa bröt mot Genevekonventionen och att de var olagliga. I teorin fanns alltså möjligheten att Bush skulle kunna ställas till svars för krigsförbrytelser som begåtts under kriget mot terrorismen. Men den nya lagstiftningen, som i princip också annulerar Genevekonventionen, ger Bush en hett efterlängtad juridisk imunitet för händelser och krigsförbrytelser som inträffat och som kan komma att inträffa framöver. Härav Bushs exceptionella personliga engagemang för att få lagen godkänd.
För Bush kommer lagen förmodligen att betyda en lugnare nattsömn, men för många, många betyder instiftandet av the military commissions act att tillvaron kommer att te sig än mer mardrömslik.
Välkommen till Kafkaland!
Andra bloggar om: USA, Politk, Kultur
2006-09-26
Konkurrenskraftig ekonomi
Sverige har utsetts till världens tredje mest konkurrenskraftiga ekonomi 2006 av World Economic Forum. Bara Schweiz och Finland var bättre. Värt att komma ihåg hösten 2010...
2006-09-24
Det sjuka hälsovårdsystemet i USA
En liten upplysande artikel om tillståndet i världens största demokrati. Intressanta fakta att ha i bakhuvudet inför stundande utförsäljningar här hemma..?
2006-09-10
Fem år sedan tornen föll
Det är fem år sedan 11/9 2001. Var står vi nu? Här är en intressant sammanställning och faktaspäckad analys av den kanadensiske journalisten Eric Margolis. - Klicka på rubriken
Intervju med Greg Palast
Greg Palast, en av världens främsta undersökande journalister, publicerade i juni sin nya bok Armed Madhouse. Palast är den amerikanske journalisten vars avslöjanden är så förödande att ingen tidning i USA vill publicera det han skriver. Istället jobbar han för BBC, The Oserver och The Guardian. I sin nya bok skriver han bl.a. om den egentliga anledningen till varför U.S.A invaderade Irak. Föga överaskande hade det med olja att göra:
"We were screaming in the streets: no blood for oil, which, of course, you know, most Americans consider a bargain – blood for oil, as long as it’s not their blood, right? But in fact, it wasn’t blood for oil. It was blood for no oil. It was blood to make sure that not too much oil would flow and bust the market. Oil had been down under Bill Clinton to eighteen bucks a barrel. Now it’s over $70 a barrel." -- Greg Palast
Som du säkert känner till så avslöjade Palast i sin förra bok The Best Democracy Money Can Buy, valfusket i Florida vid presidentvalet 2000. I ett sensationellt och skrupulöst undersökt reportage i den nya boken visar Palast att valet 2004 också vanns med valfusk:
"Here's what happened, in a nutshell, for those who don’t remember. ( År 2000 min anmärkning) For BBC Television, I discovered that before the election, Jeb Bush and Katherine Harris scrubbed tens of thousands of black voters off the voter rolls. They called them felons when their only crime was voting while black. That gave little George the White House.
I reported that for BBC, and I couldn’t get that on the air in America for anything. It was completely blacked out until basically Michael Moore brought it up later. You couldn’t talk about the theft of the 2000 election. It was a lockup fest. In 2004, they did it again, and it was bigger and wider and sneakier and stinkier and nastier.
Again, it’s very important to me that I show you the documents, show you the goods, show you the information, so you can see the actual data and proof. And it wasn’t, by the way, just Ohio. Don’t kid yourself. I’m glad that Bobby Kennedy – terrific guy – has now endorsed the idea that it was stolen in Ohio, but it wasn’t just Ohio.
It was Ohio, New Mexico, Iowa, and on and on. 3.6 million votes were cast and never counted in the 2004 election – 3.6 million. This isn’t Greg Palast getting the info from a black helicopter. This is Greg Palast and our team going through the computer files of the election information agency – and, by the way, the computer files of the Republican National Committee, which is one of the most enjoyable parts of the investigation because some schmuck at the RNC wrote some e-mails, in which they were discussing exactly how to jigger the election. We were able to suck that down through a fake web site."
Vad säger du om det, Janne Josefsson? Rigga en falsk websida för att fiska information! Ger nästan det här med dolda kameror ett drag av landsortsjournalistik, eller hur;-)
Boken är verkligen ett stycke briljant journalistik. Här är intervjun med mannen - klicka på rubriken - som ger lite bättre vägledning om vad det hela handlar om.
2006-09-03
Perspektivförskjutningar
Ibland drabbas man av en insikt som är så fundamental i sin perspektivförskjutning att den får en att tappa andan. Fram till ett givet ögonblick så tror man att man har förstått hur saker och ting hänger ihop, ty man har läst, funderat och samtalat. Det kallas visst för att man har bildat sig. Man tror att man är upplyst och underrättad. Men det är oftast just i det ögonblicket - när man tror att man är bortom illusionen - som falluckan öppnas och man känner det svindlande suget; under bråkdelen av en sekund skymtar man den svarta, djupa avgrunden.
Jag minns ett sådant ögonblick. För några år sedan gjorde vi en resa genom Belgien och Frankrike. Vi for snart fram genom Flandern, krigskådeplats för några av första världskrigets blodigaste bataljer. Jag trodde jag var instuderad och beredd på vad som väntade: Jag hade ju gjort min historieläxa och läst mer därtill på egen hand. 9 miljoner döda var det visst.
Genom Flandern for vi alltså och mycket snart kom vi till den första lilla byn. I anslutning till den låg en krigskyrkogård med runt 2000 fallna engelska soldater från det som i England kallas för the great war. Vi stannade bilen och gick in.
Vi väntade oss inget särskilt, bara en krigsyrkogård bland många andra, gravarna ordnade i fina rader, i raka led. Platsen vittnade om känsla för symmetri och proportioner i alla fall. Som de där bilderna man sett från de nazistiska partidagarna från mitten av 30-talet. Soldater i minutiöst ordnade militärkoloner. Fast denna gång i form av gravstenar, dock.
Vi gick där och njöt av det fina vädret, läste lite förstrött på stenarna medan vi följde den gångbana som så att säga infinner sig naturligt på en krigskyrkogård: 50meter åt vänster - 7 meter framåt - 50 meter åt höger - 7 meter framåt. Och så vidare. Överallt okända namn på unga, unga, unga män. Förspillda och förtidigt utsläckta liv.
Det var väl nånstans i mitten på denna morbida promenad som stenarna började tala till mig. Jag började höra röster ur gravarna från människor, se bilder på individer som hade kunnat göra något mer storslaget av sitt liv än att bli nermejade av ett maskingevär under en frontalattack på ett lerigt slagfält i Flandern. Fick dessa människor under sitt korta, enda liv uppleva något av de underbara ting som livet har att erbjuda? Som det innebär att vara människa? Eller dog de alla i den stolta men fåfänga övertygelsen att de givit sitt liv för friheten, fosterlandet och att de stoppat den fruktade hunnen? Det kan jag aldrig tro. Jag tror att de allra flesta av dem istället visste att de dog i ett krig som det aristokratiska Europa hade önskat, ja velat ha i många, många år. Gravstenarna på Flandern vittnar om det gigantiska offer som Den Förlorade Generationen blev tvungna att betala för att den uttråkade aristokratin, trött på rävjakt och teabjudningar, behövde ett uppiggande litet krig i vilket man kunde utmärka sig med pojkromantisk iver och få medalj.
Nåväl, det blev inte riktigt som de hade tänkt sig...
Vi for vidare och tätt, tätt låg alla dessa små byar med krigskyrkogårdar. 1500-3000 man låg där överallt. Långsamt började jag också förstå den ohyggliga storskaligheten: 9 miljoner är ju bara ett ljud, som någon sagt. Men detta pärlband av kyrkogårdar konkretiserade den monstruösa meningslösheten och den outsägliga förbrytelse vilken alla de styrande som startade och fortsatte detta krig gjort sig skyldig till.
Krig är inte sport, krig är inte raka fina pilar på en karta i en historiebok. Det visste jag. Men efter den här dagen visste jag också att krig och historia inte heller är ett akademiskt eller populärvetenskapligt ämne vars djupare innebörd man kan förstå genom studier på kammaren. Den drabbande insikten, - perspektivförskjutningen - denna dag bestod i att historien tar sin början i det unika, enskilda, individuella ödet. Historien börjar vid en kapten John Seymours grav på Flandern. Det är med honom och med hans korta, bittra liv vi måste identifiera oss om vi någonsin skall lära oss något om den mänskliga naturen och historiens och civilisationens vilkor.
Så igår var det dax igen. I ett antikvariat i Göteborg drar jag fram Birgitta Albons och Donald Bostöms relativt nyutkommna bok Muren ur bokhyllan och jag grips framförallt av Boströms hårt svartvita bilder som så brutalt avslöjar denna perversa MUR. Så hänsynslös och så ful den är denna mur, när den ringlar sig likt en nutida midgårdsorm genom det palestinska landskapet.
Sedan längst bak i boken: kartor på en successivt krympande Västbank. De har verkligen inte mycket kvar nu att kalla sin egen mark, palestinerna. Jag tror knappt mina ögon, jag måste bläddra igenom boken flera gånger. Mitt huvud rymmer bara en tanke: Är det verkligen såhär jävla illa?
http://www.leopardforlag.se/index.php?page=detail_book&id=4&pid=47
Jag minns ett sådant ögonblick. För några år sedan gjorde vi en resa genom Belgien och Frankrike. Vi for snart fram genom Flandern, krigskådeplats för några av första världskrigets blodigaste bataljer. Jag trodde jag var instuderad och beredd på vad som väntade: Jag hade ju gjort min historieläxa och läst mer därtill på egen hand. 9 miljoner döda var det visst.
Genom Flandern for vi alltså och mycket snart kom vi till den första lilla byn. I anslutning till den låg en krigskyrkogård med runt 2000 fallna engelska soldater från det som i England kallas för the great war. Vi stannade bilen och gick in.
Vi väntade oss inget särskilt, bara en krigsyrkogård bland många andra, gravarna ordnade i fina rader, i raka led. Platsen vittnade om känsla för symmetri och proportioner i alla fall. Som de där bilderna man sett från de nazistiska partidagarna från mitten av 30-talet. Soldater i minutiöst ordnade militärkoloner. Fast denna gång i form av gravstenar, dock.
Vi gick där och njöt av det fina vädret, läste lite förstrött på stenarna medan vi följde den gångbana som så att säga infinner sig naturligt på en krigskyrkogård: 50meter åt vänster - 7 meter framåt - 50 meter åt höger - 7 meter framåt. Och så vidare. Överallt okända namn på unga, unga, unga män. Förspillda och förtidigt utsläckta liv.
Det var väl nånstans i mitten på denna morbida promenad som stenarna började tala till mig. Jag började höra röster ur gravarna från människor, se bilder på individer som hade kunnat göra något mer storslaget av sitt liv än att bli nermejade av ett maskingevär under en frontalattack på ett lerigt slagfält i Flandern. Fick dessa människor under sitt korta, enda liv uppleva något av de underbara ting som livet har att erbjuda? Som det innebär att vara människa? Eller dog de alla i den stolta men fåfänga övertygelsen att de givit sitt liv för friheten, fosterlandet och att de stoppat den fruktade hunnen? Det kan jag aldrig tro. Jag tror att de allra flesta av dem istället visste att de dog i ett krig som det aristokratiska Europa hade önskat, ja velat ha i många, många år. Gravstenarna på Flandern vittnar om det gigantiska offer som Den Förlorade Generationen blev tvungna att betala för att den uttråkade aristokratin, trött på rävjakt och teabjudningar, behövde ett uppiggande litet krig i vilket man kunde utmärka sig med pojkromantisk iver och få medalj.
Nåväl, det blev inte riktigt som de hade tänkt sig...
Vi for vidare och tätt, tätt låg alla dessa små byar med krigskyrkogårdar. 1500-3000 man låg där överallt. Långsamt började jag också förstå den ohyggliga storskaligheten: 9 miljoner är ju bara ett ljud, som någon sagt. Men detta pärlband av kyrkogårdar konkretiserade den monstruösa meningslösheten och den outsägliga förbrytelse vilken alla de styrande som startade och fortsatte detta krig gjort sig skyldig till.
Krig är inte sport, krig är inte raka fina pilar på en karta i en historiebok. Det visste jag. Men efter den här dagen visste jag också att krig och historia inte heller är ett akademiskt eller populärvetenskapligt ämne vars djupare innebörd man kan förstå genom studier på kammaren. Den drabbande insikten, - perspektivförskjutningen - denna dag bestod i att historien tar sin början i det unika, enskilda, individuella ödet. Historien börjar vid en kapten John Seymours grav på Flandern. Det är med honom och med hans korta, bittra liv vi måste identifiera oss om vi någonsin skall lära oss något om den mänskliga naturen och historiens och civilisationens vilkor.
Så igår var det dax igen. I ett antikvariat i Göteborg drar jag fram Birgitta Albons och Donald Bostöms relativt nyutkommna bok Muren ur bokhyllan och jag grips framförallt av Boströms hårt svartvita bilder som så brutalt avslöjar denna perversa MUR. Så hänsynslös och så ful den är denna mur, när den ringlar sig likt en nutida midgårdsorm genom det palestinska landskapet.
Sedan längst bak i boken: kartor på en successivt krympande Västbank. De har verkligen inte mycket kvar nu att kalla sin egen mark, palestinerna. Jag tror knappt mina ögon, jag måste bläddra igenom boken flera gånger. Mitt huvud rymmer bara en tanke: Är det verkligen såhär jävla illa?
http://www.leopardforlag.se/index.php?page=detail_book&id=4&pid=47
2006-09-01
Günter Grass och det tyska samvetet
Så har vi då alla blivit varse hur en av det senare nittonhundratalets störste författare - Günter Grass - i ungdomligt oförstånd tog värvning i Waffen SS.
Inte bra herr Grass. Kunde ha skötts lite smidigare och tidigare kan tyckas. Att bli förknippad med SS ger ju inga direkta pluspoäng - i synnerhet inte i förbundsrepubliken Tyskland. Men vi får komma ihåg att det faktiskt är Grass själv som erkänt saken i sin nyutkomna självbiografi. Vilket ju onekligen förtar en del av sensationen. Men varför bjuda på ett sådant uppenbart självmål? Ett cyniskt PR trick eller ett självrenande mea culpa? Ingen vet väl riktigt säkert, men om vi får tro herr Grass så var det nog skönt att få ur sig skiten en gång för alla. Ger kanske ett visst mått av sinnesfrid. Vad PR-tricket beträffar så var det ju i så fall sällsamt lyckat - ruschen efter självbiografin har varit rekordartad. Men upprört är det i alla fall. Och röster har till och med krävt att Grass skall lämna tillbaka nobelpriset.
Samtidigt illustrererar intermezzot ännu en gång Tysklands oförlösta och djupgående trauma inför saker som berör det närmaste förflutna. Hos tyskarna är det kollektiva medvetandet fortfarande hyperkänsligt gentemot allt som är brunt och nazistiskt. Den tyska nationalkaraktären är ännu hårt bunden vid ett skuldkomplex som inte för ett ögonblick tillåter att förintelsens offer faller i glömska. Och det är inte bara ett psykologiskt fenomen som är reseverat för en bildad elit. Också i vardagslivet bland så kallade vanliga mäniskor finns en högt uppdriven sensibilitet med nästan neurotiska undertoner gentemot allt som påminner om dåtidens förtryck, fascism och våldsverkeri. Hos de flesta tyskar finns en medvetenhet i frågan och även om alla så klart inte har en offensiv, tydligt artikulerad version att bjuda på när någon gjort överträdelse på detta minerade område, så vet de flesta när gränsen för det passande är passerad.
Och det är bra det. För denna medvetenhet verkar också som en garant för att ett levande samtal hålls i gång, på många nivåer och på flera olika forum runt om i samhället. På grund av den nazistiska erfarenhatern har det nuvarande tyska demokratiska samhälet utvecklat en självkritik i moraliska frågor som är så genomgripande att det förmodligen saknar motstycke i världen. Inget annat land har som Tyskland tagit sådan lärdom av historien i rent pragmatiska termer: För varje tysk representerarar krigsslutet - Stunde Null, - både ett ögonblick av pånyttfödelse och en evig stigmatisering vid Historien - inte i första hand som ett memento mori för att i urskuldande cerimonier minnas de döda, utan snarare som en absolut moralisk och existentialistisk utgångspunkt för ett samtal om vad som som definierar demokrartin och vad som åligger varje sann demokratisk medborgare. Det är en process som ställer stora krav på medborgaren, naturligtvis, men det är en process som är lika självklar för tyskarna att underkasta sig som visonen om välfärdsstatens upprätthållande är för svenskarna.
Och kanske är det så att herr Grass är är starkt medveten om detta och ännu en gång vill katalysera samtalet om vad som utgör den civiliserade, demokratserade mäniskans vilkor. Om han härvidlag fått känslorna att svalla så må han vara förlåten: Det ligger ju i sakens natur när argumenten skall prövas. Eller kanske han bara vill rena sin själ på sitt personliga vis. Någon fruktan för förtappelsen behöver han i mina ögon i varje fall inte ha för om inte annat så har hans bidrag till världslitteraturen sonat synden för länge sedan. Förmodligen vill han bara ännu en gång gestalta vad som är ont och gott, stort och smått i vackra odödliga ögonblicksbilder till båtnad för dödliga som du och jag. Och vem kan anklaga honom för det?
Inte bra herr Grass. Kunde ha skötts lite smidigare och tidigare kan tyckas. Att bli förknippad med SS ger ju inga direkta pluspoäng - i synnerhet inte i förbundsrepubliken Tyskland. Men vi får komma ihåg att det faktiskt är Grass själv som erkänt saken i sin nyutkomna självbiografi. Vilket ju onekligen förtar en del av sensationen. Men varför bjuda på ett sådant uppenbart självmål? Ett cyniskt PR trick eller ett självrenande mea culpa? Ingen vet väl riktigt säkert, men om vi får tro herr Grass så var det nog skönt att få ur sig skiten en gång för alla. Ger kanske ett visst mått av sinnesfrid. Vad PR-tricket beträffar så var det ju i så fall sällsamt lyckat - ruschen efter självbiografin har varit rekordartad. Men upprört är det i alla fall. Och röster har till och med krävt att Grass skall lämna tillbaka nobelpriset.
Samtidigt illustrererar intermezzot ännu en gång Tysklands oförlösta och djupgående trauma inför saker som berör det närmaste förflutna. Hos tyskarna är det kollektiva medvetandet fortfarande hyperkänsligt gentemot allt som är brunt och nazistiskt. Den tyska nationalkaraktären är ännu hårt bunden vid ett skuldkomplex som inte för ett ögonblick tillåter att förintelsens offer faller i glömska. Och det är inte bara ett psykologiskt fenomen som är reseverat för en bildad elit. Också i vardagslivet bland så kallade vanliga mäniskor finns en högt uppdriven sensibilitet med nästan neurotiska undertoner gentemot allt som påminner om dåtidens förtryck, fascism och våldsverkeri. Hos de flesta tyskar finns en medvetenhet i frågan och även om alla så klart inte har en offensiv, tydligt artikulerad version att bjuda på när någon gjort överträdelse på detta minerade område, så vet de flesta när gränsen för det passande är passerad.
Och det är bra det. För denna medvetenhet verkar också som en garant för att ett levande samtal hålls i gång, på många nivåer och på flera olika forum runt om i samhället. På grund av den nazistiska erfarenhatern har det nuvarande tyska demokratiska samhälet utvecklat en självkritik i moraliska frågor som är så genomgripande att det förmodligen saknar motstycke i världen. Inget annat land har som Tyskland tagit sådan lärdom av historien i rent pragmatiska termer: För varje tysk representerarar krigsslutet - Stunde Null, - både ett ögonblick av pånyttfödelse och en evig stigmatisering vid Historien - inte i första hand som ett memento mori för att i urskuldande cerimonier minnas de döda, utan snarare som en absolut moralisk och existentialistisk utgångspunkt för ett samtal om vad som som definierar demokrartin och vad som åligger varje sann demokratisk medborgare. Det är en process som ställer stora krav på medborgaren, naturligtvis, men det är en process som är lika självklar för tyskarna att underkasta sig som visonen om välfärdsstatens upprätthållande är för svenskarna.
Och kanske är det så att herr Grass är är starkt medveten om detta och ännu en gång vill katalysera samtalet om vad som utgör den civiliserade, demokratserade mäniskans vilkor. Om han härvidlag fått känslorna att svalla så må han vara förlåten: Det ligger ju i sakens natur när argumenten skall prövas. Eller kanske han bara vill rena sin själ på sitt personliga vis. Någon fruktan för förtappelsen behöver han i mina ögon i varje fall inte ha för om inte annat så har hans bidrag till världslitteraturen sonat synden för länge sedan. Förmodligen vill han bara ännu en gång gestalta vad som är ont och gott, stort och smått i vackra odödliga ögonblicksbilder till båtnad för dödliga som du och jag. Och vem kan anklaga honom för det?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
