Inget är som att återvända hem efter en lång resa: Jag fick lite av den känslan när jag läste R. W. Behans artikel, The Mega-Lie Called the "War on Terror": A Masterpiece of Propaganda. Det var som att förflyttas tillbaka till 2002-2003 när jag fullkomligt frossade i texter som beskrev den amerikanska utrikespolitiken. Det var en mycket lärorik tid som både var bildande och som samtidigt tog död på många illusioner. Min syn på politik i allmänhet och historia i synnerhet fick sig en rejäl tankeställare. Även min syn på medias roll förändrades radikalt. Under den här perioden la jag nog ner i snitt 35-40 timmar i veckan bara på att läsa och fördjupa mig i ämnet. Jag blev med andra ord med tiden ganska påläst, men det var samtidigt mycket påfrestande efterhand som jag började förstå hur saker och ting egentligen förhöll sig. Till slut nådde jag fram till en punkt då jag så att säga hade fått en någorlunda klar strukturell överblick; jag förstod hur hur cyniskt spelet drevs, hur tomt politikernas tal ekade och vilket fruktansvärt mänskligt lidande som blev resultatet. Varje ytterligare artikel jag läste blev bara en bekräftelse på det. Och det spelade i sammanhanget då ingen roll om det var ett förstklassigt journalistiskt verk eller ett osakligt, mytologiserande hafsverk från någon av de mindre nogräknade tidningarna - effekten blev den samma: Det schizofrena i tillvarons nyhetsrapportering höll på att knäcka mig... så jag gick vidare.
Men ibland och i rätt sinnestämning kan jag alltså återvända till det här temat och jag insåg snabbt att Behans artikel var något för mig: en initierad, välskriven och kompakt sammanfattning vad det så kallade kriget mot terrorismen faktiskt är. Med jämna mellanrum måste man läsa en sådan här artikel för att inte glömma vad som är orsak och verkan, vad som är sanning, lögn och myt.
Ge dig själv en historialektion - rena din själ!
Du är helt enkelt värd det;-)
Klicka på rubriken och fortsätt resa.
Andra bloggar om: usa, politik, samhälle, kultur, intressant
2007-10-01
Om Män Och Kvinnor Och Relationer - Eller Den Fria Andens Död?
Det är ett intressant faktum att alla män som jag någonsin lärt känna framstått i full relief först i det ögonblick när jag sett vilka kvinnor de valt och hur de förhållit sig till dem. Det har varit en ganska tillnyktrande och ofta nedslående erfarenhet: nästan undantagslöst förminskas män i detta sammanhang. Det som tidigare var en relativt självständig, spontan och fri individ med personlighet och pondus reduceras och regrederas ofta till nåt obeslutsamt, konturlöst och i värsta fall mjäkigt. Jag har aldrig förstått varför det måste vara så. Måste man verkligen kompromissa bort sin personlighet för att fungera i en relation? Det finns tydligen något i relationens natur, i dess negativa aspekt får jag väl tillägga, som verkar sövande likt ett antidepressivt medel, ja ibland nästan som en lobotomi light.
Det är också förvånande men likväl uppenbart att de flesta partners i en relation är så omaka - både vad det gäller personlighet och skönhet. Men om man nöjer sig med att titta närmare på det asymmetriska i situationen så erbjuder den vad mannen beträffar en nyckel till förståelse: Svagheten i den relation han befinner sig i och hur han förhåller sig till den säger mycket om mannens outtalade behov och omedvetna personlighetsdrag. För att inte tala om vad han är beredd att kompromissa med. Som utomstående är det mycket man kan förstå genom att bara koncentrerat studera beteendet hos mannen eftersom han - paradoxallt nog - är väldigt utlämnad och blottad i sitt förhållande….om det sen bara är ett spel eller verkligen rör sig om en autentisk sida, spelar i sammanhanget mindre roll: Det finns en sensmoral som lär oss att en människas egenart bestämms lika mycket genom hennes förställning som genom hennes korta ögonblick av uppriktighet. I ett jämförande perspektiv märker man snart de subtila små skillnaderna mot hur mannen agerar när han är bland män. De är inte alltid så subtila förresten... Utan kvinnor igen så väcks han snabbt till liv, blir som en kalv på grönbete…Ställ då återigen dessa situationer mot varandra och många tioöringar kommer att trilla ner…
Om kvinnan kan jag bara säga att jag nästan aldrig träffat någon utpräglad individualist eller vad man brukar kalla för en fri ande. De är för övrigt sällsynta bland män också. Men de kvinnor jag träffat är i högre grad beroende av att bli socialt bekräftade än att förutsättningslöst pröva och definiera sina egna existentiella gränser. Starka individer har ofta döden som en existentiell referenspunkt, som kvalitetssäkrare, vilket är en ganska krävande och radikal hållning. Det kan låta melodramstiskt men många storheter har vittnat om detta - inte minst Camus. Hursomhelst innebär en sådan hållning ofta att det sociala livet blir lidande. Min erfarenhet är att kvinnor generellt inte är beredda att göra det offret. Jag har i och för sig träffat många mycket starka, dynamiska kvinnor med en tendens till fri ande men det har lika ofta i slutändan visat sig vara vilsna för att inte säga disharmoniska kvinnor mer ridna av neuroser än drivna av ett kompromisslöst ifrågasättande av tillvarons gränser som livsprojekt. Jag säger inte att ett sådant perspektiv nödvändigtvis är livets mening, men de intressantaste kvinnorna finns likväl ända alltid där, bland konstnärerna eller bland alla de som gjort djupgående och omvälvande personliga erfarenheter och som senare tvingas leva med detta ur ett dubbelt perspektiv och som oupphörligt tvingas vidare. Den typen av kvinna är inte lätt att tas med och gudarna skall veta att hon är än svårare att leva ihop med. Men ack så intressant hon är att ha som följeslagare genom livets olika skeden!
Och står kärleken att finna så måste den finnas här.
Andra bloggar om: personligt, kärlek, män, kvinna, intressant
Det är också förvånande men likväl uppenbart att de flesta partners i en relation är så omaka - både vad det gäller personlighet och skönhet. Men om man nöjer sig med att titta närmare på det asymmetriska i situationen så erbjuder den vad mannen beträffar en nyckel till förståelse: Svagheten i den relation han befinner sig i och hur han förhåller sig till den säger mycket om mannens outtalade behov och omedvetna personlighetsdrag. För att inte tala om vad han är beredd att kompromissa med. Som utomstående är det mycket man kan förstå genom att bara koncentrerat studera beteendet hos mannen eftersom han - paradoxallt nog - är väldigt utlämnad och blottad i sitt förhållande….om det sen bara är ett spel eller verkligen rör sig om en autentisk sida, spelar i sammanhanget mindre roll: Det finns en sensmoral som lär oss att en människas egenart bestämms lika mycket genom hennes förställning som genom hennes korta ögonblick av uppriktighet. I ett jämförande perspektiv märker man snart de subtila små skillnaderna mot hur mannen agerar när han är bland män. De är inte alltid så subtila förresten... Utan kvinnor igen så väcks han snabbt till liv, blir som en kalv på grönbete…Ställ då återigen dessa situationer mot varandra och många tioöringar kommer att trilla ner…
Om kvinnan kan jag bara säga att jag nästan aldrig träffat någon utpräglad individualist eller vad man brukar kalla för en fri ande. De är för övrigt sällsynta bland män också. Men de kvinnor jag träffat är i högre grad beroende av att bli socialt bekräftade än att förutsättningslöst pröva och definiera sina egna existentiella gränser. Starka individer har ofta döden som en existentiell referenspunkt, som kvalitetssäkrare, vilket är en ganska krävande och radikal hållning. Det kan låta melodramstiskt men många storheter har vittnat om detta - inte minst Camus. Hursomhelst innebär en sådan hållning ofta att det sociala livet blir lidande. Min erfarenhet är att kvinnor generellt inte är beredda att göra det offret. Jag har i och för sig träffat många mycket starka, dynamiska kvinnor med en tendens till fri ande men det har lika ofta i slutändan visat sig vara vilsna för att inte säga disharmoniska kvinnor mer ridna av neuroser än drivna av ett kompromisslöst ifrågasättande av tillvarons gränser som livsprojekt. Jag säger inte att ett sådant perspektiv nödvändigtvis är livets mening, men de intressantaste kvinnorna finns likväl ända alltid där, bland konstnärerna eller bland alla de som gjort djupgående och omvälvande personliga erfarenheter och som senare tvingas leva med detta ur ett dubbelt perspektiv och som oupphörligt tvingas vidare. Den typen av kvinna är inte lätt att tas med och gudarna skall veta att hon är än svårare att leva ihop med. Men ack så intressant hon är att ha som följeslagare genom livets olika skeden!
Och står kärleken att finna så måste den finnas här.
Andra bloggar om: personligt, kärlek, män, kvinna, intressant
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
