Günter Grass och det tyska samvetet

Så har vi då alla blivit varse hur en av det senare nittonhundratalets störste författare - Günter Grass - i ungdomligt oförstånd tog värvning i Waffen SS.

Inte bra herr Grass. Kunde ha skötts lite smidigare och tidigare kan tyckas. Att bli förknippad med SS ger ju inga direkta pluspoäng - i synnerhet inte i förbundsrepubliken Tyskland. Men vi får komma ihåg att det faktiskt är Grass själv som erkänt saken i sin nyutkomna självbiografi. Vilket ju onekligen förtar en del av sensationen. Men varför bjuda på ett sådant uppenbart självmål? Ett cyniskt PR trick eller ett självrenande mea culpa? Ingen vet väl riktigt säkert, men om vi får tro herr Grass så var det nog skönt att få ur sig skiten en gång för alla. Ger kanske ett visst mått av sinnesfrid. Vad PR-tricket beträffar så var det ju i så fall sällsamt lyckat - ruschen efter självbiografin har varit rekordartad. Men upprört är det i alla fall. Och röster har till och med krävt att Grass skall lämna tillbaka nobelpriset.

Samtidigt illustrererar intermezzot ännu en gång Tysklands oförlösta och djupgående trauma inför saker som berör det närmaste förflutna. Hos tyskarna är det kollektiva medvetandet fortfarande hyperkänsligt gentemot allt som är brunt och nazistiskt. Den tyska nationalkaraktären är ännu hårt bunden vid ett skuldkomplex som inte för ett ögonblick tillåter att förintelsens offer faller i glömska. Och det är inte bara ett psykologiskt fenomen som är reseverat för en bildad elit. Också i vardagslivet bland så kallade vanliga mäniskor finns en högt uppdriven sensibilitet med nästan neurotiska undertoner gentemot allt som påminner om dåtidens förtryck, fascism och våldsverkeri. Hos de flesta tyskar finns en medvetenhet i frågan och även om alla så klart inte har en offensiv, tydligt artikulerad version att bjuda på när någon gjort överträdelse på detta minerade område, så vet de flesta när gränsen för det passande är passerad.

Och det är bra det. För denna medvetenhet verkar också som en garant för att ett levande samtal hålls i gång, på många nivåer och på flera olika forum runt om i samhället. På grund av den nazistiska erfarenhatern har det nuvarande tyska demokratiska samhälet utvecklat en självkritik i moraliska frågor som är så genomgripande att det förmodligen saknar motstycke i världen. Inget annat land har som Tyskland tagit sådan lärdom av historien i rent pragmatiska termer: För varje tysk representerarar krigsslutet - Stunde Null, - både ett ögonblick av pånyttfödelse och en evig stigmatisering vid Historien - inte i första hand som ett memento mori för att i urskuldande cerimonier minnas de döda, utan snarare som en absolut moralisk och existentialistisk utgångspunkt för ett samtal om vad som som definierar demokrartin och vad som åligger varje sann demokratisk medborgare. Det är en process som ställer stora krav på medborgaren, naturligtvis, men det är en process som är lika självklar för tyskarna att underkasta sig som visonen om välfärdsstatens upprätthållande är för svenskarna.

Och kanske är det så att herr Grass är är starkt medveten om detta och ännu en gång vill katalysera samtalet om vad som utgör den civiliserade, demokratserade mäniskans vilkor. Om han härvidlag fått känslorna att svalla så må han vara förlåten: Det ligger ju i sakens natur när argumenten skall prövas. Eller kanske han bara vill rena sin själ på sitt personliga vis. Någon fruktan för förtappelsen behöver han i mina ögon i varje fall inte ha för om inte annat så har hans bidrag till världslitteraturen sonat synden för länge sedan. Förmodligen vill han bara ännu en gång gestalta vad som är ont och gott, stort och smått i vackra odödliga ögonblicksbilder till båtnad för dödliga som du och jag. Och vem kan anklaga honom för det?