Perspektivförskjutningar

Ibland drabbas man av en insikt som är så fundamental i sin perspektivförskjutning att den får en att tappa andan. Fram till ett givet ögonblick så tror man att man har förstått hur saker och ting hänger ihop, ty man har läst, funderat och samtalat. Det kallas visst för att man har bildat sig. Man tror att man är upplyst och underrättad. Men det är oftast just i det ögonblicket - när man tror att man är bortom illusionen - som falluckan öppnas och man känner det svindlande suget; under bråkdelen av en sekund skymtar man den svarta, djupa avgrunden.

Jag minns ett sådant ögonblick. För några år sedan gjorde vi en resa genom Belgien och Frankrike. Vi for snart fram genom Flandern, krigskådeplats för några av första världskrigets blodigaste bataljer. Jag trodde jag var instuderad och beredd på vad som väntade: Jag hade ju gjort min historieläxa och läst mer därtill på egen hand. 9 miljoner döda var det visst.

Genom Flandern for vi alltså och mycket snart kom vi till den första lilla byn. I anslutning till den låg en krigskyrkogård med runt 2000 fallna engelska soldater från det som i England kallas för the great war. Vi stannade bilen och gick in.

Vi väntade oss inget särskilt, bara en krigsyrkogård bland många andra, gravarna ordnade i fina rader, i raka led. Platsen vittnade om känsla för symmetri och proportioner i alla fall. Som de där bilderna man sett från de nazistiska partidagarna från mitten av 30-talet. Soldater i minutiöst ordnade militärkoloner. Fast denna gång i form av gravstenar, dock.

Vi gick där och njöt av det fina vädret, läste lite förstrött på stenarna medan vi följde den gångbana som så att säga infinner sig naturligt på en krigskyrkogård: 50meter åt vänster - 7 meter framåt - 50 meter åt höger - 7 meter framåt. Och så vidare. Överallt okända namn på unga, unga, unga män. Förspillda och förtidigt utsläckta liv.

Det var väl nånstans i mitten på denna morbida promenad som stenarna började tala till mig. Jag började höra röster ur gravarna från människor, se bilder på individer som hade kunnat göra något mer storslaget av sitt liv än att bli nermejade av ett maskingevär under en frontalattack på ett lerigt slagfält i Flandern. Fick dessa människor under sitt korta, enda liv uppleva något av de underbara ting som livet har att erbjuda? Som det innebär att vara människa? Eller dog de alla i den stolta men fåfänga övertygelsen att de givit sitt liv för friheten, fosterlandet och att de stoppat den fruktade hunnen? Det kan jag aldrig tro. Jag tror att de allra flesta av dem istället visste att de dog i ett krig som det aristokratiska Europa hade önskat, ja velat ha i många, många år. Gravstenarna på Flandern vittnar om det gigantiska offer som Den Förlorade Generationen blev tvungna att betala för att den uttråkade aristokratin, trött på rävjakt och teabjudningar, behövde ett uppiggande litet krig i vilket man kunde utmärka sig med pojkromantisk iver och få medalj.

Nåväl, det blev inte riktigt som de hade tänkt sig...

Vi for vidare och tätt, tätt låg alla dessa små byar med krigskyrkogårdar. 1500-3000 man låg där överallt. Långsamt började jag också förstå den ohyggliga storskaligheten: 9 miljoner är ju bara ett ljud, som någon sagt. Men detta pärlband av kyrkogårdar konkretiserade den monstruösa meningslösheten och den outsägliga förbrytelse vilken alla de styrande som startade och fortsatte detta krig gjort sig skyldig till.

Krig är inte sport, krig är inte raka fina pilar på en karta i en historiebok. Det visste jag. Men efter den här dagen visste jag också att krig och historia inte heller är ett akademiskt eller populärvetenskapligt ämne vars djupare innebörd man kan förstå genom studier på kammaren. Den drabbande insikten, - perspektivförskjutningen - denna dag bestod i att historien tar sin början i det unika, enskilda, individuella ödet. Historien börjar vid en kapten John Seymours grav på Flandern. Det är med honom och med hans korta, bittra liv vi måste identifiera oss om vi någonsin skall lära oss något om den mänskliga naturen och historiens och civilisationens vilkor.

Så igår var det dax igen. I ett antikvariat i Göteborg drar jag fram Birgitta Albons och Donald Bostöms relativt nyutkommna bok Muren ur bokhyllan och jag grips framförallt av Boströms hårt svartvita bilder som så brutalt avslöjar denna perversa MUR. Så hänsynslös och så ful den är denna mur, när den ringlar sig likt en nutida midgårdsorm genom det palestinska landskapet.
Sedan längst bak i boken: kartor på en successivt krympande Västbank. De har verkligen inte mycket kvar nu att kalla sin egen mark, palestinerna. Jag tror knappt mina ögon, jag måste bläddra igenom boken flera gånger. Mitt huvud rymmer bara en tanke: Är det verkligen såhär jävla illa?

http://www.leopardforlag.se/index.php?page=detail_book&id=4&pid=47