Norra Älvstranden

Norra älvstranden är ett bostadsområde i Göteborg som funnits i sisådär 25 år nu. Utmärkande för området är dess exklusiva läge och moderna arkitektur. Det byggs fortfarande - mer än nånsin, faktiskt. De senaste åren har det färdigställts nya områden i öster och området längst i väster utgörs just nu av en stor byggarbetsplats. Kanske finns det ytterliggare plats för nybyggnationer längst in i öst vad tiden lider - mellan frihamnen och Lindholmen. I annat fall torde man redan nu kunna göra sig en bild av hur det kommer att se ut när allt är klart.

Det är egentligen ett väldigt vackert område. Man kan om man vill följa en promenad som löper alldeles längs vattnet i säkert en 5-6 km. Det är en rogivande erfarenhet som jag gjort många gånger njutandes av solen i söder och det storslagna hamninloppet med Älvsborgsbron som en port mot väster. Närheten till vattnet betyder också något extra för mig: de salta dofterna är förknippade med barndom och en slags naturens oskuld och när jag dröjer kvar blicken vid älvens mynning fylls jag av en tanke på obegränsad frihet och framtida projekt på öppna hav. Man stärks. Arkitekturen är också intagande och till viss grad imponerande - även om man mer får en känsla av att det välordnade moderna har fått mer gehör än det storslaget spektakulära. Säker svensk smak således. Lite vassare blir det väl i det senast byggda - fattas bara annat. Men vi kommer aldrig närmare kontinentens djärvare arkitektoniska lösningar än ett tyskt turistgetto vid östersjökusten.

För det är någonting som fortfarande fattas. Det har fram till nu funnits en slags inbyggd ödslighet i hela området som har varit väldigt lätt att konstatera: Under många år såg man inte en själ under söndagspromenaderna. Det var som om man släppt en neutronbomb. Inte ett liv. Spöklikt. De senaste åren har det blivit lite bättre åtminstone på sommarhalvåret. Men en del av tillströmningen då får nog tillskrivas turister.

Det skall bli intressant att se vad som händer med det sociala livet när det sista området i väster färdigställts. Då kommer det onekligen bo en massa människor på en liten yta. Kommer det fortfarande att vara lika ödsligt då? Risken finns eftersom de gemensamma mötesplatserna är förvånansvärt få. Det är som om man nästan bortsett från detta i stadsplaneringen. Det finns ett torg med några kaféer och en restaurang - som i och för sig verkar vara välbesökta. Men det råder ändå ganska begränsade möjligheter att socialisera med tanke på hur många människor som faktiskt bor i området.

Det tar alltid ett tag innan ett nybyggt område blommar upp, kommer till liv. Och är det så att man missat i planeringen vad gäller möjligheter för möten, så är det till syvende og sist alltid människan det kommer an på om det skall bli en förändring. Om det finns själ och lust till liv i människorna som flyttar in där så kommer man att lösa detta genom egna initiativ. Men det kan också bli som i många andra exklusiva områden: att man inte bryr sig om det gemensamma, man är sig själv närmast. I så fall blir Norra Älvstranden aldrig något mer än de rikemannagetto som jag sett lite varstans på andra håll i världen.

Under tiden fortsätter jag mina promenader med öppet och nyfiket sinne. Och kan du tänka dig - idag såg jag något som jag faktiskt inte sett tidigare som fyllde mig med samma känslor som de första vårblommorna. I ett moln av blånade bensinångor, i ett larm som skrämde måsarna ut över havet:

Det Stegrande Moppegänget.

Vitaliserande och hoppingivande!

Läs även andra bloggares åsikter om Samhälle, Göteborg, Arkitektur, Personligt, Intressant

Georgia on my mind: olja och missiler - sanning och konsekvens

Jag har kollat runt lite grand på några av mina favoritsajter för att läsa in mig på vad som händer i Georgien. Jag har hittat tre läsvärda artiklar som sammanfattar konflikten vad gäller bakgrund och möjliga konsekvenser.

Den första är skriven av Eric Margolis, en kanadensisk utrikeskorrespondent. Artikeln heter CRISIS IN THE CAUCASUS. WHAT WERE THEY SMOKING IN THE WHITE HOUSE? och sammanfattar ganska kort bakgrunden till konflikten och framför allt den felaktiga politiska strategi som USA arbetat utifrån och som nu starkt bidragit till konfliktens uppkomst.

Exakt vad som blir konsekvenserna av konflikten är väl lite tidigt att absolut fastställa. Men ett inte helt otänkbart scenario är att Ryssland nu stannar kvar i Georgien om inte annat för att ta kontroll över den pipeline som löper genom landet. Vi talar alltså om den pipeline som sträcker sig genom ett flertal asiatiska länder, - bl.a. Afghanistan - ett amerikanskt projekt som i hög grad är den direkta, men givetvis från officiellt håll förnekade anledningen till det så kallade kriget mot terrorismen i det landet. I en intervju av Democracy Now's Amy Goodman summerar den amerikanske försvarsanalytikern Michael Klare de underliggande orsakerna till konflikten och vilken roll oljan spelar.

Ytterligare en anledning till Rysslands agerande är de planer som USA har på att placera ut en antimissilsköld i en del länder som gränsar till Ryssland - något som skulle kunna leda till ett nytt kallt krig. Ryssland är av förståeliga skäl inte är särskilt förtjust i dessa planer. George Monbiot, den lysande journalisten på engelska Guardian, förklarar i sin veckokrönika på ett mycket slagkraftigt sätt varför de politiska krafterna i USA är så pigga på detta projekt men också varför det rent tekniskt är en dödfödd och fåfäng idé som aldrig kommer att fungera.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Samhälle, Ryssland, Georgien, Politik, Intressant

It's Alive!

Jag tänker ofta på Ruth Underwood. Hon spelade slagverk med Frank Zappa 1972-76 och hon var magnifik. Jag vet inte riktigt var Zappa upptäckte henne eller hur det kom sig att hon började spela med honom. Men Zappa hade som bekant en otrolig förmåga att hitta lysande okända musiker lite varstans.

Zappa var en genial kompositör: När han väl satt ihop ett band så specialskrev han sina kompositioner så att de var anpassade efter de enskilda bandmedlemmarnas potential. Eller närmare bestämt den fulla potential som Zappa såg i varje enskild musiker men som musikern själv kanske inte var medveten om att han ägde ännu. Det var inte precis några enkla musikaliska lösningar Zappa valde. Men genom att vara så noggrann i sitt val av musiker och genom att ställa höga krav så var resultatet - särskilt efter att bandet turnerat ett tag - alltid fantastiskt. Och mest fantastiskt var det just under den period som Ruth var med.

För det flesta musiker som spelat med Zappa så bidrog denna erfarenhet till att de fortsättningsvis hade säkrat sitt CV och de aldrig riktigt behövde bekymra sig för att vara utan jobb. Men det märkliga med Ruth Underwood var att hon drog sig tillbaks efter sin tid med Zappa. Jag har aldrig riktigt begripit varför hon valde den lösningen och på något sätt känns det lite ledsamt och bortkastat. För i mina ögon är hon en av de största kvinnliga musikerna i rockhistorien.

I den här lilla snutten får man en skymt av hennes bländade musikaliska begåvning men också hennes högst charmerande personlighet. Dessutom är Zappas son Dweezil med på ett hörn och visar upp ett virtuost gitarrspel. Och Frank Zappas kompositionella genialitet behöver man inte heller tvivla på...

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, Zappa

intressant