Jag tänker ofta på Ruth Underwood. Hon spelade slagverk med Frank Zappa 1972-76 och hon var magnifik. Jag vet inte riktigt var Zappa upptäckte henne eller hur det kom sig att hon började spela med honom. Men Zappa hade som bekant en otrolig förmåga att hitta lysande okända musiker lite varstans.
Zappa var en genial kompositör: När han väl satt ihop ett band så specialskrev han sina kompositioner så att de var anpassade efter de enskilda bandmedlemmarnas potential. Eller närmare bestämt den fulla potential som Zappa såg i varje enskild musiker men som musikern själv kanske inte var medveten om att han ägde ännu. Det var inte precis några enkla musikaliska lösningar Zappa valde. Men genom att vara så noggrann i sitt val av musiker och genom att ställa höga krav så var resultatet - särskilt efter att bandet turnerat ett tag - alltid fantastiskt. Och mest fantastiskt var det just under den period som Ruth var med.
För det flesta musiker som spelat med Zappa så bidrog denna erfarenhet till att de fortsättningsvis hade säkrat sitt CV och de aldrig riktigt behövde bekymra sig för att vara utan jobb. Men det märkliga med Ruth Underwood var att hon drog sig tillbaks efter sin tid med Zappa. Jag har aldrig riktigt begripit varför hon valde den lösningen och på något sätt känns det lite ledsamt och bortkastat. För i mina ögon är hon en av de största kvinnliga musikerna i rockhistorien.
I den här lilla snutten får man en skymt av hennes bländade musikaliska begåvning men också hennes högst charmerande personlighet. Dessutom är Zappas son Dweezil med på ett hörn och visar upp ett virtuost gitarrspel. Och Frank Zappas kompositionella genialitet behöver man inte heller tvivla på...
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, Zappa
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar