Timundervisning

En av de mer fascinerande och underhållande böcker som jag läst på senare tid är tvivelsutan Michael Hutchinsons The Hour. Boken är en självbiografisk redogörelse för Hutchinsons något udda försök att slå det mest legendomsusade och prestigefyllda rekordet inom cykelsporten: Timrekordet - d.v.s. att under en timmes velodromcykling tillryggalägga en så lång sträcka som möjligt.

Många av de stora cykelgiganterna har vid slutet av sin karriär gett sig på detta rekordförsök efter månader av minutiösa fysiska och psykiska förberedelser, - Coppi, Anquetil, Merckx, Moser, Obree, Boardman - alla har de givit vittnesbörd om den enorma tribut som försöket har krävt. Många av de tuffaste tuffa mäktade bara med ett enda försök och ännu fler vågade inte ens tänka tanken. Men för dem som vid något tillfälle innehaft rekordet finns en alldeles särskild odödlighet reserverad i sportvärlden. Och det var en livlig vision om denna odödlighet som fick Hutchinson att göra sitt försök.

Hursomhelst så saknade han de gängse meriterna: Han hade relativt sent i livet och mest av en slump börjat cykla när han fick en gammal träningscykel av sin flickväns far. Redan under de första turerna tvingades Hutchinson konstatera att de flesta andra träningscyklister - också de som verkade vältränade - insisterade på att cykla väldigt långsamt… Det visade sig snart att Hutchinson hade en extrem tempotalang och inom något år vann han de brittiska mästerskapen. När han sedan hade dominerat scenen några år och insett att han aldrig skulle kunna göra den där spektakulära karriären som cykelproffs, - han hade varit för gammal redan när han började cykla - så föddes idén om timrekordet. Vad som sedan följde är en hejdlös historia om hängivenhet och besatthet som nästan skulle få sjukliga uttryck…

Parallellt med sin egen berättelse skildrar Hutchinson också timrekordets historia. Alla de stora cyklisternas mest fantastiska anekdoter finns naturligtvis med: Det är både lärorikt och underhållande. Hutchinson är faktiskt en lysande skribent med ett skarpt öga för detaljen och med ett utmärkt gehör för det komiska. Som när han jämför de två brittiska cyklisterna som innehade rekordet på nittiotalet, Chris Boardman och Graeme Obree:

Obree could not have been less like Boardman if he had tried. Boardman, the Olympic champion, was the darling of the British establishment. He had been destined for greatness from an early age; at sixteen he had been the youngest rider ever selected to represent Britain at a senior world championships. Boardman's sheer speed in time-trial was phenomenal - most of the record he set in British time-trial events in the early 1990s look as inaccessible now as they did then. He was a new kind of rider: achingly scientific in his preparation (he trained in a laboratory), cold and methodical in his racing. He was not so much unruffled, as incapable of being ruffled. He was almost German.

Graeme Obree was a trainee receptionist, a bad trainee receptionist at that, and made his attempt on a bike he'd built himself out of washing-machine spare parts and a bit of steel he found lying on an Ayrshire road near his home. He'd been the only rider consistently able to mount any challenge to Boardman on the domestic scene, but he'd just as consistently come out of the encounters second best. He'd won the Scottish championships, which from the viewpoint of the London-based media was probably worse than winning nothing. His impact on the international scene had been exactly zero. He certainly hadn't won an Olympic gold medal.

The biggest contrast with Boardman was in personality. Obree was an eccentric, a maverick who trained according to his own instincts, rather than to a plan worked out by a man in a white coat. If he felt like training, he trained. If he didn't, he didn't. While Boardman used specially formulated sports drinks, Obree trained on a diet of marmalade sandwiches.

Det är kort sagt en bok väl värd att lägga några timmar på!

Läs även andra bloggares åsikter om Böcker, Cykel, Intressant