Hitler, Hitler, Hitler

Läser just nu en hitlerbiografi av Kershaw. Mycket intressant och välskriven - detaljerad förstås. Har läst ett antal innan: Bullock, Fest, Haffner… varje bok är ett barn av sin tid så att säga. Bullock är lite stereotyp tycker jag och skulle inte rekommendera den. Fest är utmärkt, likaså Haffner. Haffner är svår att få tag på men lyckas man hitta den så är den i sin oerhört koncentrerade och analytiska form ett bevis på att väldigt mycket väsentligt kan sägas på bara drygt 200 sidor. Fest är en klassisk biografi med huvudpersonen i centrum och med en del fantasifulla och infallsrika utvikningar. Särskilt analysen av Hitlers talekonst dröjer sig kvar som briljant. Kanske att Fest är lite väl påverkad i sitt perspektiv av Fromms sätt att skildra nazismen: lite väl psykologiskt eller kanske som en studie i destruktivitet, Hitler som en personlighet med tvångsmässiga, patologiska drag. Fest har också en fixering vid det nekrofila eller det ragnarökiska i nazismen som Fest menar är en slags återspegling av Hitlers wagnerska världsbild. Fest är formidabel i sin skarpa, exakta och infallsrika analys på ett sätt som ibland skjuter honom själv i förgrunden på Hitlers bekostnad. Det stör lite läsupplevelsen, vilket också den något akademiskt uppskruvade stilen gör ibland. Men i sin helhet är det ett mycket imponerande verk som förmodligen inte går att överträffa.

Men den går att komplettera - det visar Kershaw i sin biografi. Kershaw sätter in Hitler i ett större sammanhang och länkar honom tydligare till de idéer som han utarbetat tidigt sina tal och i Mein Kampf. Han åskådliggör - på ett tematiskt och väldigt pedagogiskt vis - en samhällelig omvandlingsprocess där Hitlers radikala men på det hela taget ganska allmänt formulerade idéer tjänade som ett incitament för den nazistiske medborgaren att förverkliga på ett motsvarande radikalt vis. Resultatet blev ofta att kallsinnigt rationella lösningar utarbetades på en fördomsfull, rasistisk, mytologisk nazistisk verklighetsuppfattning. Och i den slutgiltiga koncipieringen av denna radikaliseringsprocess från toppen och botten av samhället finner vi till sist det totala kriget och den slutgiltiga lösningen… det är en oerhört kuslig process som är svår att förstå vidden av men som Kershaws biografi verkligen lyckas pedagogiskt beskriva på ett alldeles mästerligt vis. Jag är förvånad att jag lärt mig så mycket nytt av Kershaw, men så är det också en väldigt detaljerad biografi: klar i stil och analys, där varje resonemang om ondskans roll lyser med sin frånvaro. Och i böcker om nazismen så är det senare sällsynt, men icke desto mindre en stark kvalitetsindikator.

Läs även andra bloggares åsikter om Böcker, Kultur, Hitler, Intressant

Timundervisning

En av de mer fascinerande och underhållande böcker som jag läst på senare tid är tvivelsutan Michael Hutchinsons The Hour. Boken är en självbiografisk redogörelse för Hutchinsons något udda försök att slå det mest legendomsusade och prestigefyllda rekordet inom cykelsporten: Timrekordet - d.v.s. att under en timmes velodromcykling tillryggalägga en så lång sträcka som möjligt.

Många av de stora cykelgiganterna har vid slutet av sin karriär gett sig på detta rekordförsök efter månader av minutiösa fysiska och psykiska förberedelser, - Coppi, Anquetil, Merckx, Moser, Obree, Boardman - alla har de givit vittnesbörd om den enorma tribut som försöket har krävt. Många av de tuffaste tuffa mäktade bara med ett enda försök och ännu fler vågade inte ens tänka tanken. Men för dem som vid något tillfälle innehaft rekordet finns en alldeles särskild odödlighet reserverad i sportvärlden. Och det var en livlig vision om denna odödlighet som fick Hutchinson att göra sitt försök.

Hursomhelst så saknade han de gängse meriterna: Han hade relativt sent i livet och mest av en slump börjat cykla när han fick en gammal träningscykel av sin flickväns far. Redan under de första turerna tvingades Hutchinson konstatera att de flesta andra träningscyklister - också de som verkade vältränade - insisterade på att cykla väldigt långsamt… Det visade sig snart att Hutchinson hade en extrem tempotalang och inom något år vann han de brittiska mästerskapen. När han sedan hade dominerat scenen några år och insett att han aldrig skulle kunna göra den där spektakulära karriären som cykelproffs, - han hade varit för gammal redan när han började cykla - så föddes idén om timrekordet. Vad som sedan följde är en hejdlös historia om hängivenhet och besatthet som nästan skulle få sjukliga uttryck…

Parallellt med sin egen berättelse skildrar Hutchinson också timrekordets historia. Alla de stora cyklisternas mest fantastiska anekdoter finns naturligtvis med: Det är både lärorikt och underhållande. Hutchinson är faktiskt en lysande skribent med ett skarpt öga för detaljen och med ett utmärkt gehör för det komiska. Som när han jämför de två brittiska cyklisterna som innehade rekordet på nittiotalet, Chris Boardman och Graeme Obree:

Obree could not have been less like Boardman if he had tried. Boardman, the Olympic champion, was the darling of the British establishment. He had been destined for greatness from an early age; at sixteen he had been the youngest rider ever selected to represent Britain at a senior world championships. Boardman's sheer speed in time-trial was phenomenal - most of the record he set in British time-trial events in the early 1990s look as inaccessible now as they did then. He was a new kind of rider: achingly scientific in his preparation (he trained in a laboratory), cold and methodical in his racing. He was not so much unruffled, as incapable of being ruffled. He was almost German.

Graeme Obree was a trainee receptionist, a bad trainee receptionist at that, and made his attempt on a bike he'd built himself out of washing-machine spare parts and a bit of steel he found lying on an Ayrshire road near his home. He'd been the only rider consistently able to mount any challenge to Boardman on the domestic scene, but he'd just as consistently come out of the encounters second best. He'd won the Scottish championships, which from the viewpoint of the London-based media was probably worse than winning nothing. His impact on the international scene had been exactly zero. He certainly hadn't won an Olympic gold medal.

The biggest contrast with Boardman was in personality. Obree was an eccentric, a maverick who trained according to his own instincts, rather than to a plan worked out by a man in a white coat. If he felt like training, he trained. If he didn't, he didn't. While Boardman used specially formulated sports drinks, Obree trained on a diet of marmalade sandwiches.

Det är kort sagt en bok väl värd att lägga några timmar på!

Läs även andra bloggares åsikter om Böcker, Cykel, Intressant

Norra Älvstranden

Norra älvstranden är ett bostadsområde i Göteborg som funnits i sisådär 25 år nu. Utmärkande för området är dess exklusiva läge och moderna arkitektur. Det byggs fortfarande - mer än nånsin, faktiskt. De senaste åren har det färdigställts nya områden i öster och området längst i väster utgörs just nu av en stor byggarbetsplats. Kanske finns det ytterliggare plats för nybyggnationer längst in i öst vad tiden lider - mellan frihamnen och Lindholmen. I annat fall torde man redan nu kunna göra sig en bild av hur det kommer att se ut när allt är klart.

Det är egentligen ett väldigt vackert område. Man kan om man vill följa en promenad som löper alldeles längs vattnet i säkert en 5-6 km. Det är en rogivande erfarenhet som jag gjort många gånger njutandes av solen i söder och det storslagna hamninloppet med Älvsborgsbron som en port mot väster. Närheten till vattnet betyder också något extra för mig: de salta dofterna är förknippade med barndom och en slags naturens oskuld och när jag dröjer kvar blicken vid älvens mynning fylls jag av en tanke på obegränsad frihet och framtida projekt på öppna hav. Man stärks. Arkitekturen är också intagande och till viss grad imponerande - även om man mer får en känsla av att det välordnade moderna har fått mer gehör än det storslaget spektakulära. Säker svensk smak således. Lite vassare blir det väl i det senast byggda - fattas bara annat. Men vi kommer aldrig närmare kontinentens djärvare arkitektoniska lösningar än ett tyskt turistgetto vid östersjökusten.

För det är någonting som fortfarande fattas. Det har fram till nu funnits en slags inbyggd ödslighet i hela området som har varit väldigt lätt att konstatera: Under många år såg man inte en själ under söndagspromenaderna. Det var som om man släppt en neutronbomb. Inte ett liv. Spöklikt. De senaste åren har det blivit lite bättre åtminstone på sommarhalvåret. Men en del av tillströmningen då får nog tillskrivas turister.

Det skall bli intressant att se vad som händer med det sociala livet när det sista området i väster färdigställts. Då kommer det onekligen bo en massa människor på en liten yta. Kommer det fortfarande att vara lika ödsligt då? Risken finns eftersom de gemensamma mötesplatserna är förvånansvärt få. Det är som om man nästan bortsett från detta i stadsplaneringen. Det finns ett torg med några kaféer och en restaurang - som i och för sig verkar vara välbesökta. Men det råder ändå ganska begränsade möjligheter att socialisera med tanke på hur många människor som faktiskt bor i området.

Det tar alltid ett tag innan ett nybyggt område blommar upp, kommer till liv. Och är det så att man missat i planeringen vad gäller möjligheter för möten, så är det till syvende og sist alltid människan det kommer an på om det skall bli en förändring. Om det finns själ och lust till liv i människorna som flyttar in där så kommer man att lösa detta genom egna initiativ. Men det kan också bli som i många andra exklusiva områden: att man inte bryr sig om det gemensamma, man är sig själv närmast. I så fall blir Norra Älvstranden aldrig något mer än de rikemannagetto som jag sett lite varstans på andra håll i världen.

Under tiden fortsätter jag mina promenader med öppet och nyfiket sinne. Och kan du tänka dig - idag såg jag något som jag faktiskt inte sett tidigare som fyllde mig med samma känslor som de första vårblommorna. I ett moln av blånade bensinångor, i ett larm som skrämde måsarna ut över havet:

Det Stegrande Moppegänget.

Vitaliserande och hoppingivande!

Läs även andra bloggares åsikter om Samhälle, Göteborg, Arkitektur, Personligt, Intressant

Georgia on my mind: olja och missiler - sanning och konsekvens

Jag har kollat runt lite grand på några av mina favoritsajter för att läsa in mig på vad som händer i Georgien. Jag har hittat tre läsvärda artiklar som sammanfattar konflikten vad gäller bakgrund och möjliga konsekvenser.

Den första är skriven av Eric Margolis, en kanadensisk utrikeskorrespondent. Artikeln heter CRISIS IN THE CAUCASUS. WHAT WERE THEY SMOKING IN THE WHITE HOUSE? och sammanfattar ganska kort bakgrunden till konflikten och framför allt den felaktiga politiska strategi som USA arbetat utifrån och som nu starkt bidragit till konfliktens uppkomst.

Exakt vad som blir konsekvenserna av konflikten är väl lite tidigt att absolut fastställa. Men ett inte helt otänkbart scenario är att Ryssland nu stannar kvar i Georgien om inte annat för att ta kontroll över den pipeline som löper genom landet. Vi talar alltså om den pipeline som sträcker sig genom ett flertal asiatiska länder, - bl.a. Afghanistan - ett amerikanskt projekt som i hög grad är den direkta, men givetvis från officiellt håll förnekade anledningen till det så kallade kriget mot terrorismen i det landet. I en intervju av Democracy Now's Amy Goodman summerar den amerikanske försvarsanalytikern Michael Klare de underliggande orsakerna till konflikten och vilken roll oljan spelar.

Ytterligare en anledning till Rysslands agerande är de planer som USA har på att placera ut en antimissilsköld i en del länder som gränsar till Ryssland - något som skulle kunna leda till ett nytt kallt krig. Ryssland är av förståeliga skäl inte är särskilt förtjust i dessa planer. George Monbiot, den lysande journalisten på engelska Guardian, förklarar i sin veckokrönika på ett mycket slagkraftigt sätt varför de politiska krafterna i USA är så pigga på detta projekt men också varför det rent tekniskt är en dödfödd och fåfäng idé som aldrig kommer att fungera.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Samhälle, Ryssland, Georgien, Politik, Intressant

It's Alive!

Jag tänker ofta på Ruth Underwood. Hon spelade slagverk med Frank Zappa 1972-76 och hon var magnifik. Jag vet inte riktigt var Zappa upptäckte henne eller hur det kom sig att hon började spela med honom. Men Zappa hade som bekant en otrolig förmåga att hitta lysande okända musiker lite varstans.

Zappa var en genial kompositör: När han väl satt ihop ett band så specialskrev han sina kompositioner så att de var anpassade efter de enskilda bandmedlemmarnas potential. Eller närmare bestämt den fulla potential som Zappa såg i varje enskild musiker men som musikern själv kanske inte var medveten om att han ägde ännu. Det var inte precis några enkla musikaliska lösningar Zappa valde. Men genom att vara så noggrann i sitt val av musiker och genom att ställa höga krav så var resultatet - särskilt efter att bandet turnerat ett tag - alltid fantastiskt. Och mest fantastiskt var det just under den period som Ruth var med.

För det flesta musiker som spelat med Zappa så bidrog denna erfarenhet till att de fortsättningsvis hade säkrat sitt CV och de aldrig riktigt behövde bekymra sig för att vara utan jobb. Men det märkliga med Ruth Underwood var att hon drog sig tillbaks efter sin tid med Zappa. Jag har aldrig riktigt begripit varför hon valde den lösningen och på något sätt känns det lite ledsamt och bortkastat. För i mina ögon är hon en av de största kvinnliga musikerna i rockhistorien.

I den här lilla snutten får man en skymt av hennes bländade musikaliska begåvning men också hennes högst charmerande personlighet. Dessutom är Zappas son Dweezil med på ett hörn och visar upp ett virtuost gitarrspel. Och Frank Zappas kompositionella genialitet behöver man inte heller tvivla på...

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, Zappa

intressant

Kriget mot terrorismen - Krig? Vilket Krig?

Inget är som att återvända hem efter en lång resa: Jag fick lite av den känslan när jag läste R. W. Behans artikel, The Mega-Lie Called the "War on Terror": A Masterpiece of Propaganda. Det var som att förflyttas tillbaka till 2002-2003 när jag fullkomligt frossade i texter som beskrev den amerikanska utrikespolitiken. Det var en mycket lärorik tid som både var bildande och som samtidigt tog död på många illusioner. Min syn på politik i allmänhet och historia i synnerhet fick sig en rejäl tankeställare. Även min syn på medias roll förändrades radikalt. Under den här perioden la jag nog ner i snitt 35-40 timmar i veckan bara på att läsa och fördjupa mig i ämnet. Jag blev med andra ord med tiden ganska påläst, men det var samtidigt mycket påfrestande efterhand som jag började förstå hur saker och ting egentligen förhöll sig. Till slut nådde jag fram till en punkt då jag så att säga hade fått en någorlunda klar strukturell överblick; jag förstod hur hur cyniskt spelet drevs, hur tomt politikernas tal ekade och vilket fruktansvärt mänskligt lidande som blev resultatet. Varje ytterligare artikel jag läste blev bara en bekräftelse på det. Och det spelade i sammanhanget då ingen roll om det var ett förstklassigt journalistiskt verk eller ett osakligt, mytologiserande hafsverk från någon av de mindre nogräknade tidningarna - effekten blev den samma: Det schizofrena i tillvarons nyhetsrapportering höll på att knäcka mig... så jag gick vidare.

Men ibland och i rätt sinnestämning kan jag alltså återvända till det här temat och jag insåg snabbt att Behans artikel var något för mig: en initierad, välskriven och kompakt sammanfattning vad det så kallade kriget mot terrorismen faktiskt är. Med jämna mellanrum måste man läsa en sådan här artikel för att inte glömma vad som är orsak och verkan, vad som är sanning, lögn och myt.

Ge dig själv en historialektion - rena din själ!
Du är helt enkelt värd det;-)

Klicka på rubriken och fortsätt resa.

Andra bloggar om: usa, politik, samhälle, kultur, intressant

Om Män Och Kvinnor Och Relationer - Eller Den Fria Andens Död?

Det är ett intressant faktum att alla män som jag någonsin lärt känna framstått i full relief först i det ögonblick när jag sett vilka kvinnor de valt och hur de förhållit sig till dem. Det har varit en ganska tillnyktrande och ofta nedslående erfarenhet: nästan undantagslöst förminskas män i detta sammanhang. Det som tidigare var en relativt självständig, spontan och fri individ med personlighet och pondus reduceras och regrederas ofta till nåt obeslutsamt, konturlöst och i värsta fall mjäkigt. Jag har aldrig förstått varför det måste vara så. Måste man verkligen kompromissa bort sin personlighet för att fungera i en relation? Det finns tydligen något i relationens natur, i dess negativa aspekt får jag väl tillägga, som verkar sövande likt ett antidepressivt medel, ja ibland nästan som en lobotomi light.

Det är också förvånande men likväl uppenbart att de flesta partners i en relation är så omaka - både vad det gäller personlighet och skönhet. Men om man nöjer sig med att titta närmare på det asymmetriska i situationen så erbjuder den vad mannen beträffar en nyckel till förståelse: Svagheten i den relation han befinner sig i och hur han förhåller sig till den säger mycket om mannens outtalade behov och omedvetna personlighetsdrag. För att inte tala om vad han är beredd att kompromissa med. Som utomstående är det mycket man kan förstå genom att bara koncentrerat studera beteendet hos mannen eftersom han - paradoxallt nog - är väldigt utlämnad och blottad i sitt förhållande….om det sen bara är ett spel eller verkligen rör sig om en autentisk sida, spelar i sammanhanget mindre roll: Det finns en sensmoral som lär oss att en människas egenart bestämms lika mycket genom hennes förställning som genom hennes korta ögonblick av uppriktighet. I ett jämförande perspektiv märker man snart de subtila små skillnaderna mot hur mannen agerar när han är bland män. De är inte alltid så subtila förresten... Utan kvinnor igen så väcks han snabbt till liv, blir som en kalv på grönbete…Ställ då återigen dessa situationer mot varandra och många tioöringar kommer att trilla ner…

Om kvinnan kan jag bara säga att jag nästan aldrig träffat någon utpräglad individualist eller vad man brukar kalla för en fri ande. De är för övrigt sällsynta bland män också. Men de kvinnor jag träffat är i högre grad beroende av att bli socialt bekräftade än att förutsättningslöst pröva och definiera sina egna existentiella gränser. Starka individer har ofta döden som en existentiell referenspunkt, som kvalitetssäkrare, vilket är en ganska krävande och radikal hållning. Det kan låta melodramstiskt men många storheter har vittnat om detta - inte minst Camus. Hursomhelst innebär en sådan hållning ofta att det sociala livet blir lidande. Min erfarenhet är att kvinnor generellt inte är beredda att göra det offret. Jag har i och för sig träffat många mycket starka, dynamiska kvinnor med en tendens till fri ande men det har lika ofta i slutändan visat sig vara vilsna för att inte säga disharmoniska kvinnor mer ridna av neuroser än drivna av ett kompromisslöst ifrågasättande av tillvarons gränser som livsprojekt. Jag säger inte att ett sådant perspektiv nödvändigtvis är livets mening, men de intressantaste kvinnorna finns likväl ända alltid där, bland konstnärerna eller bland alla de som gjort djupgående och omvälvande personliga erfarenheter och som senare tvingas leva med detta ur ett dubbelt perspektiv och som oupphörligt tvingas vidare. Den typen av kvinna är inte lätt att tas med och gudarna skall veta att hon är än svårare att leva ihop med. Men ack så intressant hon är att ha som följeslagare genom livets olika skeden!

Och står kärleken att finna så måste den finnas här.

Andra bloggar om: personligt, kärlek, män, kvinna, intressant